tema: ...låt detta förevigt pågå

Allt det andra

Det går inte riktigt att sammanfatta någonting som Way Out West. Inte i år; det fanns för mycket att säga. I mitt huvud har jag skrivit hundra små texter, och utan dessa kan jag knappast ge varje underbar minut och fruktansvärd sekund rättvisa. Grizzly Bear, Beirut, Glasvegas, Final Fantasy, Peter Broderick, Anthony & The Johnsons, Andrew Bird och The Irrepressibles är det vackraste jag någonsin sett och hört. Nästan. Det finns ett band till. Men de förtjänar ett helt eget stycke. Det går inte riktigt att lämna något sådant utan att känna sig helt tom. Det är tur att min utstakade sensommar inte tar slut där och allt som skulle återstå är dåliga nyheter inför den stundande hösten.


My Bloody Valentine

Jag kunde inte riktigt förstå att det var slut där. Efter tio minuter, som kändes som en livstid eller ett hjärtslag; beror på hur man ser på saken, vitt brus, så var mitt sinne tömt på intryck; eller åtmistone the preanticipation of. Jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva se, höra eller känna något igen. Jag stod längst fram. Precis framför Bilinda Butcher. Hon var inte en människa. Hon kan omöjligt ha varit det. Inte då i alla fall. Hon var ett väsen. En ängel. En utomjording. Vad som helst som inte är som allt annat. Hon stod där, knäna halvt krökta, och log, men en människa kan inte ha så sorgsna ögon. Hon sjöng, men det var mer som viskningar; viskningar som inte gick att platsspecificera eller förstå; det gick knappt ens att säkert säga att man faktiskt hörde något. Från bakom henne, och Kevin Sheilds, ut ur ett tiotal gigantiska förstärkare, kom ljud som omöjligt kunde produceras utav gitarrerna som hängde framför deras kroppar, som de vidrörde med lätta händer. Om man sitter nog länge och lyssnar på någonting väldigt högt och nära så verkar tillslut melodier bildas i allt kaos, och det är de ljud som My Bloody Valentine verkar ha lyckats sampla, och spelar nu upp för oss. Ingen konsert kan någonsin vara bättre än såhär. Måhända om My Bloody Valentine lät mer som de låter i Kevin Shields huvud.


Saker

Jag väntar mig alltid frost på marken när jag kliver av tåget, för en halv cigarett, på platser som Bollnäs, Långsele och Älvsbyn. De är alla platser som skulle klä i ett konstant och vitt lager utav köld. Åtminstone i en främlings ögon. Platser till synes frysta för evigt.

Det finns vissa saker som aldrig förändras. Aldrig borde förändras; inte märkbart i alla fall. Inte sett från utsidan. Platser aldrig utpekade, aldrig omvårdade. Om tåget aldrig mer skulle stanna vid den kalla perrongen skulle allt försvinna för gott. Åtminstone sett från utsidan. Något aldrig påtänkt eller vårdat kan inte bestå. Inte här, och inte nu. Där är jag nu. [skrivet någonstans mellan Bollnäs och Ånge]