Jag är inte tillräckligt insatt i religiös etik för att avgöra om denna inledande direktionsangivelse är moraliskt motsägelsefull; men på väg mot Annedalskyrkans rökruta i fredags kväll svängde en gigantisk molnvit skepnad in framför mig. Så nära att jag kunde ha slickat på hans rygg (asså, inte för att jag ville det) gick där Jamie McDermott, klädd som en mentalsjuk high court-domare från 1700-talets Georgianska England.
Den nästföljande tiden ägnade jag åt att neurotiskt fundera på hur jag, på min bästa Byron-engelska, skulle kunna närma mig honom med lovord om den förföriska konsert som hans Irrepressibles precis genomfört. Men hur pratar man egentligen med någon, när man inte är riktigt säker på att denne är en verklig människa? Hur tilltalar man någon som man bara känner som en falsettsjungande mästare av det barocka? Nåväl, några minuter senare tog jag ansats till ett sista försök, men i samma stund fimpade han och gick in. Chansen var gången och jag får nöja mig med att ha stått bredvid honom, ett faktum som efter nog många återgivanden i anekdotform kan överdrivas till att jag sade något fyndigt och han bjöd på en Dunhill/Rothman/Benson & Hedges. Typ.
Just den typen av artister är något vi har skämts bort med under helgens festival, visionärer som verkar vara alldeles för stora, eller åtminstone för speciella, för denna värld; McDermott, Zach Condon, Ed Droste, Kevin Shields, Owen Pallett. Och så Antony - uppbackad av en symfoniorkester, vars samlade ljudkapacitet ofta reducerades till en mjuk matta bakom hans oden till livet, kärleken, döden och det absurda. Trots (eller på grund av) hans ständiga ödmjukhet och nervositet kunde jag inte hjälpa att förälska mig i hela Antony Hegartys väsen. Han var på något sätt alldeles för fin för att kunna vara en av oss.
Det var det storslagna. Men hela resan har varit ett underbart sommarens klimax; från kycklingvingar på Burger King till öl i plastmugg med Basement Jaxx i bakgrunden. Eller det faktum att vi fick dela upplevelsen med Amanda och Fanny som ett sista äventyr innan de flyttade till Stockholm. Eller varför inte de drygt hundra minuterna som jag spenderade ensam i Final Fantasy-kön, uthärdliga tack vare de tre skottarna som ville diskutera spårvagnstrafik och minigolf. En av dem utropade, då han lade märke till mig för första gången: "Fuckin' hell, it's Noel Fielding!". Det var fint. En annan hette Colin, tror jag.
Hemresan kändes underlig. Jag och Nils spelade kort på X2000, rökte i Ånge, sov sporadiskt och obekvämt. Det var lite som när man är barn och inser, efter en månads väntan, att julafton passerat och man knappt hunnit märka något. Visst, det finns ett helt år att se fram emot innan nästa gång, men vem fan bryr sig om midsommar när man är sugen på skinka och julklappar? Lite så, fast med Beirut, snarare än glögg.
Nä, nu ska jag gå och klippa av festivalbandet. Jag har låtit det sitta kvar i ett par dagar, men man måste, som det heter, gå vidare någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar