Malcolm Middleton - 5:14 Flouxytine Seagull Alcohol John Nicotine
Grabben behöver verkligen en kram. Det här är det mest sorgfyllda albumet jag någonsin hört. Alla ni som kommer med och Scott Walker och Red House Painters kan bara dö. Enligt historier jag har hört så krävde hans fru skillsmässa strax innan han tog sig an detta album, som är hans första på egen hand (Han är, eller var, ena halvan utav den numera bortgångna, skottska postfolkgruppen Arab Strap, som inte direkt var all smiles heller...). Alla texter handlar om hur otroligt dålig han är och hur dåligt han mår; hur bra hans fru var och hur mycket han saknar henne. Hur mycket han skulle offra för att saker skulle vara som förut. Pancakes; gone, kissing; gone. Jag slog på det här albumet, och var helt säker på att det var höst. Det är mest hans röst och en akustisk gitarr; ibland ackompanjerat utav lite syntar och någon trummaskin. Han sjunger lågmält med grov, skottsk accent. Den enda någorlunda positiva låten här är (jag gråter nästan när jag tänker på det) den enda låten han skrev (lyssna nu) INNAN hon tog ut skilsmässan. Best In Me, heter den, och är en underbart vacker och självförbrännande kärlekslåt om hur uselt han skulle ha det utan henne. You bring out the best in me; nothing like the rest of me. De övriga går i en kronologisk skala från desperation till någon form utav uppgivelse och ett accepterande utav den hopplösa situantion han är försatt i. Jag tror inte att kritikerna hyllade detta album, men de är ju också cyniker. Finns på Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar