Här står min mor och min bror och spanar ut över där floden mynnar ut i Atlanten. Det ser inte ni, dock. Då får ni allt åka dit själva! Jag har alltid föredragit kajer och bryggor framför stränder. Stränder må också ofta vara byggda av människor, men de har pretentioner om att vara något naturligt. Kajer är en rak och ärlig gräns mellan vatten och land, och dessutom kan man dingla med benen, typ.
Här är min bror i diskution med en utav Portugals största poeter. Jag minns inte vad han hette, men han var nog en höjdare. Nu var han dock gjord i brons, så diskutionen handlade nog inte så mycket om poesi som om legeringar och sånt. Jag stod bara bakom kameran medans min bror skötte snacket. Jag försökte å andra sidan föra konversation med en trevlig portugis som inte talade ett ord engelska, några få ord franska, ganska bra spanska och sitt modersmål. Jag, å andra sidan, pratar lite franska, tre ord på spanska och inte ett ord portugisiska. Det gick ångsamt frammåt, så att säga.
Vilar benen på hotelrummet efter en tung dag. Vi hade en fin, sliten innergård som utsikt, och ekot där var att häpnas över. Om någon hade fönstret öppet och nös hörde hela hotellet det. Vi hade tv också. Jag har aldrig sett så mycket nyheter i hela mitt liv. Det var fint. Jag gillar Lissabon. Det är en väldigt lugn och sansad stad, trots att den är ganska stor. Butikerna är utspridda på små torg och i branta backar, istället för att vara begränsade till några få gator, och invånarna ser allvarliga och vackra ut. På det där sydeuropeiska sättet. Jag saknar det lite; att bara gå på vackra gator utan att behöva tänka. Här måste man tänka.
2 kommentarer:
Jag tror att bilden föreställande dina ben kommer att dyka upp på någon amatörporrsida.
Håll utkik!
Skicka en kommentar