Tema: Dödsbud

Michael Jackson har dött, säger de. Bara sådär. Tydligen hände det kring lunchtid i går torsdag, amerikansk tid - någonting i stil med hjärtstillestånd.

Det är underligt när en ikon försvinner på det där viset, någon som man alltid tagit för givet finns någonstans där ute. Ännu värre när denne någon, likt Jackson, inte ännu levt ett fullt liv. För 50 år är ju ändå, hur mycket man än åstadkommit under dem, bara drygt ett halvt. Känns det som.

Just Michael Jackson som ikon är också särskilt jobbig för mig att förlora, då introduktionen av honom i mitt liv är hela anledningen till att ett musikintresse någonsin väcktes i mig. Då var jag sex år. Sedan sekelskiftet har jag lyssnat gradvis mindre och mindre på honom och mitt intresse har, märkte jag då sorgebudet nyss nådde mig, näst intill förtvinat. Hur ska jag reagera? Det fanns ju en viss Syd Barrett-faktor hos honom; aldrig precis hopp om någon värdig comeback. Men en människa som betytt så mycket för så många borde ändå ha haft någonting kvar att ge.

Något som skrämmer mig är det faktum att jag redan letat fram en positiv aspekt av tragedin. Eller, inte aspekt, men konsekvens; Hyllningskonserten. Minns ni när Gerorge Harrison dog? Hemskt, men vilken fantastiskt konsert i hans ära! Med tanke på hur många stora artister som Michael Jackson inspirerat och stått nära så kommer den oundvikliga minneskonserten förmodligen bli episkt känsloladdad; tänk Paul McCartney, Prince, Quincy Jones, Diana Ross, Lionel Richie, Elton John - världens popelit, helt enkelt. Om nu bara inte Jackson samlat på sig alltför mycket skulder sedan sitt fall från framgångens piedestal, så kan det bli en hel del pengar till välgörande ändamål, tror jag.

Frågan är om jag kommer att vara i rätt sinnesstämning för Klubb Stålverk 80 i kväll... Kanske ändå, om Lars Teglund spelar skivor. Han är trots allt en av de få andra personer i Luleå som hyser samma djupt rotade kärlek till Popkungen som jag. Jag vet i alla fall att jag kommer att spendera helgen med att hålla nostalgiska andakter i Michael Jacksons namn; lyssna igenom hela katalogen, kolla på alla vhs-band med musikvideor och kanske ge mig på hans självbiografi igen. Det måste ändå vara nästan tio år sedan sist jag läste den.

Jag hade tänkt avsluta med någon halvlöjlig allegori där döden framställts som den eviga ungdomens Never-Neverland, men det kändes krystat. Så jag skippar det.