tema: Peace & Love etc.

Då var jag hemma igen. På ett sätt känns det bra; jag gillar ändå det här. Det är sommar. Men nu följer de två förmodligen tråkigaste veckorna på sommarlovet; jag jobbar heltid och Oskar och Emma är bortresta. Det känns inte mer än rätt att det är nu det vackra vädret kommer, dessutom. Jag förtjänar det.

Peace & Love, då. Det var fantastiskt på så många sätt. Men det spårade aldrig. Det gick aldrig bortom fantastiskt romantisk misär; det blev inte schlarv. Inte på riktigt. Men det är jag ganska glad för. Bra att slippa lite ångest. Men det nådde upp till den där specifika nivån utav eufori som bara festivaler kan uppbringa; den där känslan att man är helt ensam, måhända i sällskap, men trivs i det, och allt annat försvinner, allt påkallat av en kombination av musik, glädje, alkohol etc.; man trivs plötsligt med att vara en drömmare.

Pete Doherty och Babyshambles var fantastiska. De var väldigt punk och arga, men jag gillade det. Mellansnacket var obefintligt; jag tror att Pete sa "Fuck!" en gång innan de drog igång Fuck Forever, och det var nog allt. Sedan slängde Pete micken i golvet och välte en gitarrförstärkare. Men de spelade. Det var nog inte en konsert som kritiker gillar, tror jag, jag har inte läst några recensioner, men det spelar ingen roll. Jag gillade det. A lot.

Håkan Hellström var fantastisk. Jag har sett honom förr, två gånger, men det har aldrig varit såhär påtagligt. Kanske för att jag lyssnar så mycket på honom nu. Kanske för att de andra gångerna har varit så konstiga; en gång på PDOL, salongs på Gin & Tonic från Thai Garden eller whatever i Piteå (de förlorade sitt utskänkningstillstånd sedan; jag förstår det, jag var femton år gammal.), och ensam; mina vänner hade försvunnit någonstans, som det blir på festivaler; andra gången var på Way Out West förra året, på långt avstånd i väntan på Sigúr Ros, sittande. När den här konserten var slut var jag sådär euforisk. Jag vandrade runt i den avklingande folkmassan och sökte efter Samuel. Jag tittade då och då mot scenen för att se om Håkan fortfarande satt där och vinkade. Jag märkte knappt att jag var mitt i en folksamling; jag märkte inte att jag var ensam heller. Eller så brydde jag mig inte. Sen träffade jag Samuel igen.

Håkan spelade sist. Dagen efter var det dags för hemresa. Det var ganska tråkigt. Jag tog farväl av de människor jag inte lärde känna där, och förmodligen aldrig kommer att lära känna, trots att jag har deras msn-adresser. Det var väl en kram och ett hejdå och ett tack för den här tiden, men det kändes väldigt ytligt. Just avskedet. Men det är väl alltid så. Vi kanske träffas igen, Simon från Skåne, Maria och Evelina från Linköping, umeåtjejerna och hon som glömde sitt cigarettpaket, som en funktionär sedan stal. Jag kommer nog skriva på msn om inte ni gör det. Men jag vet inte vad jag ska säga.