tema: (orklev)

Och så upptäcker jag att jag är bakom glas. Jag har inget att göra. Jag har inget att vara. Jag är packad. Jag kan knappt skriva. Jag är inte nöjd. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Jag måste röka en cigarett, vänta.

Jag är inte det minsta nöjd. Den bästa stunden ikväll var när jag, på väg hem från alla fullständigt onödiga detours efter klubben hade stängt, stannade cykeln, öppnade min väska, och därifrån grävde fram min ipod, och på den lyssnade på var jag tror var Snow Patrol. Visst, jag hade trevligt under isolerade sektioner av kvällen. Och ja, jag träffade alla jag skulle kunna tänka mig att vilja träffa, i stort sett, men det räckte inte; hur skulle det någon sin kunna räcka? Hur skulle någonting alls kunna räcka till här? Vad skulle kunna hända? Det finns inget där; här alltså. Just nu känns det som att det inte finns någonting, någonstans. Men det måste det finnas, någonstans. London. Vackra platser, varsomhelst. Det måste finnas, annars dör jag, här och nu. Snälla, säg att det finns.

Kvällen är bara ett flimmer av en gårdsfest spenderad på en stol; så långt bort från någon som helst förlösande överaskning man kan komma, rutiga skjortor på klubb (varför?), och jag, som cyklar runt, långt efter att ha blivit övergiven utav mitt sällskap, var än någon form av överaskning någonsin skulle kunna uppstå. Sen for jag hem. Jag kände mig dum och misslyckad och bortgjord. Jag känner samma sak, fortfarande. Varför skulle jag återvända till stan? Vad skulle jag hämta där? Ingen där ville se mig, alls.

Jag kom hem, och satte mig här, men jag vet inte om någon lyssnar. Någon, kanske. Jag kanske plågar mig själv, bara för att ha något att skriva om. Eller så har jag äntligen fått ett litet, litet smakprov av verkligheten.