Jag vet att ni gillar mina fylleinlägg, eller något, så jag kanske skriver ett nu. Fast jag är inte så full längre. Jag har haft världens konstigaste dag. Under större delen glömde jag helt bort att äta, för att jag stressade runt. Sedan stressade jag runt resten av kvällen också. Vi spelade på en utefestival, typ, med bandet, och efter att jag och Samuel hade varit och lämnat instrumenten kändes det som att alla var kvar i stan, men vi hittade ingen. Vi hittade tillslut en del fint folk, så vi gick och eldade på udden, och jag gjorde mitt bästa för att få dit människor, men det gick trögt, och sakta började gruppen avta. När klockan började närma sig två tänkte vi att vi skulle försöka se lite människor i stan också, så vi gick dit, men där var det precis lika dött, så vi satte oss på en bänk och åt gratiskorv och lyssnade på musik i nyinköpta ipodhögtalare, som var oväntat dåliga. Men de fungerade.
Det är intressant att saker nästan alltid fungerar. Det är lite skrämmande. Jag menar, vad man än gör; det spelar inte så stor roll, det är nästan alltid ändå på något sätt tillfredsställande. Det är väl därför det är så lätt att fastna, också. Det är väldigt, väldigt lätt att nöja sig med något, och då inte märka att ens tillvaro ständigt stagnerar, tills man sitter där, på samma ställe, i tio år, och inte uppfattar att världen snurrar runt en, men man sitter helt stilla. På sin plats. Den plats som gavs åt en, inte den plats man tog. Och sedan, någon dag, tar allt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar