Tema: Nostalgi. Och sådant.

Jag har stannat hemma i kväll och gjort följande saker:

1. Sett Henrik Schyfferts "The 90's - Ett försvarstal". Därav rubriken, eftersom 90-talet är den enda period som jag kan känna någon sorts kvasinostalgi över. Okej, min kulturella medvetenhet utgjordes av att jag uppskattade Michael Jackson och Disneyklubben, men ändå finns låtar som Two Princes, Common People och Champagne Supernova permanent lagrade på mitt undermedvetnas jukebox. Jag känner ändå att jag vill kalla den känsla som Bitter Sweet Symphony, Percy tårar och dåliga filmer med Kevin Costner väcker i mig för nostalgi.

2. Skrivit en rätt dålig artikel till tidningen. Insåg att jag utvecklat ett förakt för punkspelningar, på grund av alla hardcorerecensioner jag var tvungen att skriva förra året. Problemet är att jag inte tycker det är dåligt - jag förstår bara inte. Och när jag inte kan hylla eller såga fyller jag helt enkelt ut mina 2200 tecken med onödiga adjektiv och meningslösa iakttagelser.

Publiceras i kommande måndags Kurir. Läs okritiskt.

3. Sett säsongsfinalen av Hype. Jag kommer att sakna Karin Winther. (märkte du vad jag gjorde där, Nils? Gav någon en liten överraskning om hon skulle få för sig att googla sitt namn, men istället för att förolämpa Jenny Damberg sade jag faktiskt något snällt).

Nu ska jag antingen skriva en krönika (läs: ännu ett meningslöst blogginlägg) om naiv framtidstro för att kontrastera vad jag nyss skrivit om nostalgi, se Fritz Langs M eller sova. Med tanke på att jag tänkt stiga upp tidigt i morgon för att hinna besöka Emma och Stinas konstutställning kommer jag, förmodligen, att välja det sistnämnda.