tema: vi är alla människor som man kan vara människor runt, men det spelar ingen roll

Nu gick jag ut på lördag kväll. Sedan kom jag hem på söndag morgon.

Jag lever inte mitt liv särskilt annorlunda. Inte jämfört med tre eller fyra eller fem veckor sedan. Inte jämfört med senaste tiden. Men nu förstår jag. Jag går ut på lördag kväll. Eller på fredag kväll. Sedan kommer jag hem på söndag morgon. Eller lördag morgon. Någon sa i fredags, när folksamlingen runt elden tunnades ut, att "det är alltid vi som är kvar". Jag skrattade och instämde och tänkte att det var så för att "vi" gillar att vara, bara, och inget mer; bara vara runt människor och prata och känna och skratta.

Men jag visste, och vet, att det finns något annat där. Varför skulle annars andra människor lämna oss där, "kvar"? De är ju också människor, som gillar att vara runt människor, och prata, och känna, och skratta. Och vi är människor som man kan vara människor runt.

När vi var less på klubben ikväll (det gick ganska snabbt, men vi kom in gratis, så det är lugnt) cyklade vi till udden och tände en eld. Det tog en stund. Sedan eldade vi lite granris. Det tog också en liten stund. Sedan ringde en mobiltelefon, och strax efter det åkte vi därifrån. Alla åkte hem. På söndag morgon. Bara att en av oss åkte till någon annans hem, som också var dennes hem. Han hade något att falla tillbaka på. Det är något vackert med det. Jag har inte känt att jag har haft något att falla tillbaka på, senaste tiden, och det har hela tiden varit min egen förtjänst. Det finns ingen annan att skylla på.

Vi andra åkte bara hem.

Ibland önskar jag att jag var en sådan som hade något att falla tillbaka på och vara lycklig med det. Eller till och med en sådan som visste precis vart denne skulle lägga huvudet för att vara lycklig, bara att ingen tar emot en där. Och inte kan tänka sig andra saker att falla tillbaka på, bara för att den lilla möjligheten att det där allra mest åtråvärda skulle kunna bli tillgängligt, plötsligt. Som hon i Fyra bröllop och en begravning; "It's you, Charles". Men Charles tar inte emot henne när hon faller.

Men jag är inte sådan, för att jag inte vet. Det handlar bara om att veta; inte vilja, som jag gör. Även om vetskap kan göra ont. Men det kan ovetskap också. Det vet vi.