tema: hattbrättet

Haha, hittade en gammal novell från, jag vet inte, två och ett halvt år tillbaka. Möjligtvis lite mer. Språket är väldigt olikt mitt vanliga sätt att skriva men inte innehållet eller ordlekarna. Nästa novell jag gör offentlig här är väl aningen mer seriös, jag håll' rent på att skriva den nu. Den är mer bearbetad, inte lika improviserad.
Hur som helst känner jag att den här är underhållande nog för publicering, några har kanske redan läst den, men, ja, så, hej:

--------------
Efter att ha vaknat upp tar mannen på sig sin hatt. Svart och enkel med brett brätte och brokig rund. Efter hatten tar han på sig sina kalsonger. Gammelmodiga med knäppgylf. Mannen rättar först till sitt kön innan han tar på sig byxorna: bruna med pressveck. Därefter skjortan i grönt och de brunrutiga tofflorna i ull.

På balkongen äter han frukosten, i trettiofem år bestående av kaffe, den långa pipan (tjugofem centimeter, stoppad med tobak hans broder bagaren har köpt på sina långväga resor till Nordostindonesien) och en macka med smör, ost och kaviar. Det är varmt ute och barnen leker lekar med lego i lekparken. Det är juli. Han smular ovanligt mycket med kaviarmackan och tvingas gå in i köket, blöta ett mindre pappersark och torka bort en fläck orsakad av en smula som olyckligtvis hade smör på sig. När resten av mackan är uppäten går mannen på sin dagliga promenad runt parken i sin parkas.

Under promenaden stannar mannen för att tala med fru Bengtsson, varpå han förstås tar av sig hatten och bockar. Underligt är att när han försöker ta på sig hatten igen är den inte längre i handen. Det är med blandade känslor han vandrar tillbaka till sin lägenhet när promenaden lider mot sitt slut. Hatten är borta. Slutet på en era: hatten har varit mannens accessoar i över tio år. Hans föredetta fru frenologen gav den åt honom, inhandlad i en hattaffär på Södermalm.

Mannen går upp för trapporna, tar upp dörrnyckeln ur innerfickan och försöker föra in den i nyckelhålet. Men den är för liten. Han kommer på att han har tagit fel nyckel. Mannen sätter sig ned på ett av trappstegen och funderar. Fem minuter går innan han förstår vad som måste ha hänt: han har av misstag råkat ta fru Bengtssons nyckel. Mannen reser sig upp från sin provisoriska sittplats i trapphuset och går ut igen på gatan. Han går raka vägen till fru Bengtssons villa och knackar på.

Fru Bengtsson öppnar endast iklädd morgonrock. Hon säger hej, och bjuder på kaffe. De slår sig ner vid köksbordet. Mannen frågar om hon händelsevis har mannens nyckel och konstaterar att han råkade få med sig hennes nyckel vid deras möte. Hon ler åt situationen, men fastställer att hon bestämt inte har råkat få med sig någon nyckel, men tackar likväl glatt när mannen ger henne nyckeln han råkade få med sig. Den var visst hennes, trots att hon inte hade mannens. De ler åt situationen, trots att mannen sällan ler, speciellt inte när han fattas både nyckel och hatt. Mannen ler ibland på fredagsbion. Fast det beror på. Ibland är inte fredagsbion särskilt rolig. Fast då har han åtminstone sin hatt. Och nyckel.

Mannen ursäktar sig och går in på toaletten för att urinera. Han drar ner byxorna och för fram sin penis ur knäppgylfen. Han kissar och torkar sig sedan. Just efter torkningen, när mannen är på väg att spola, råkar fru Bengtsson öppna dörren. Hon säger: oj, vad tänkte jag med? Jag visste ju att du var här inne. Mannen säger att det inte är någon fara.

Ibland träffas två ensamma människor. Då gör det ingenting. De gör vad som är bäst för de båda. Vad är invändningen? Det finns en anledning till att gamla människor blir swingers. En sexuell attraktion är en sexuell attraktion är en sexuell attraktion. Och ibland träffas två ensamma människor. Vad unnar man inte de gamla? Och varför unnar sig inte de gamla varandra?

Fler gamla människor borde dricka vin varje dag: fler gamla människor borde idka samlag.

Mannen ställer sig på knä i sängen, tar ut penis ur kalsongernas knäppgylf och försöker föra in den i nyckelhålet. Men den är för liten.

Hur kunde nyckeln hamna i hattbrättet?