tema: friformsreflektioner [vol. 1]

Cymbals Eat Guitars! Jag har ingen aning om hur de blev uppmärksammade (Pitchfork gav dem till mig), jag har ingen aning om precis varför jag älskar dem och jag har ingen aning om vad en annan människa skulle tycka om dem, men jag vet ATT jag älskar dem. Jag vet inte; jag kan inte direkt jämföra dem med något. Det låter lite som typ amerikansk indie/"college rock" från nittiotalet, say Pavement och Grandaddy och jag vet inte, en massa annat, men det ÄR inte det. De är från New York, och inte från typ Athens, CA, eller vart nu alla indieband kommer ifrån, men det är inte New York man tänker på när man hör dem. Jag tänker på tågresor och landskap (inte naturen, utan snarare en människas resa genom den. Typ öknen eller skogen eller något.) och så vidare. Om ni undrar hur de låter utan att jag liknar det med skogar etc., så är det gitarrbaserad pop med rockinslag, och huvudsakligen ganska extrem dynamik, utan att vara ett "lugn del, hård del, lugn del..."-emoband, typ. Inget ont om detta; jag älskar Snow Patrol, men det här är något annat: helt plötsligt sitter du där och lyssnar på en människa som skriker och gitarrer som får rundgång och en knäpp trummis och tycker att det är så himla poetiskt och vackert utan att veta vad det egentligen är som är vackert. Det är inte ljuden, i alla fall. Albumet heter Why There Are Mountains. Det är så här man vill att det som brukar kallas för Noise Pop ska låta. Inte som det brukar: platt, dåligt, billigt, tråkigt; utan med ett helt spektrum utav färg.