tema: nyheter, svält, fruktan

Några underhållande pitchforknyheter såhär på blanka eftermiddagen:

Pitchfork har för första gången nämnt Lorentz & M (punkt) Sakarias. (Har någon annan än jag inte fattat varför folk säger "punkt" mitt i hans namn?) Och kallat dem "swedish goofball rappers". Efter att ha blivit, måhända på ett ganska metaironiskt sätt, hyllade av svensk nöjeselit, känns det skönt att folk med lite perpektiv på saken slår fast att, ja, de är faktiskt fåntrattar.

Vidare; mitt ex's favoritband, The Magnetic Fields (se albumet 69 Love Song, fantastiska grejer) ska släppa nytt. "Realism", heter det. En sång heter "Seduced And Abandoned". Fantastiskt.

Personligen är jag lite sugen på den nya live-CD/DVD'n med Nirvana. Som nyfrälst anti-post-post-modernist känner jag att Nirvana är ett band att hylla och avguda. Dags att plocka fram Nevermind och tänka bort allt sunk som grungen förde med sig. Vilket är exakt allt annat. Och i synnerhet den lurviga varianten, typ Soundgarden.

Sedan kvarstår det att se huruvida jag får i mig någon mat, alls, i afton. Inspirerad av min favoritkaraktär i Skins, Cassie, kanske jag svälter. "I haven't eaten for three days, so I can be lovely...".

Jag ska visst på STUK ikväll, alltså studenternas bar/klubb. Problemet är väl att jag är livrädd för stundenter. Jag är livrädd för "overaller", studentgrupper, "märken", Lund, blivande läkare, togapartyn, Uppsala, öppenheten inför den manliga kroppen, foträta promenadsneakers, konstiga smeknamn, After-ski, hurtighet och Linköping. Men det går nog bra. Så fort någon med lila overall och solglasögon kommer nära kryper jag bara upp i ett hörn och fräser som ett katt. Och om någon ens nämner "tekniskt basår" kryper jag ihop i fosterställning och rabblar "kulturintresserad indiemänniska" som ett mantra. Måhända att jag visualiserar Velvet Underground också.