tema: pepp

Till veckan, eller på söndag kanske, inleder jag min listning utav 00-talets 25 bästa album. Då kanske jag har lite perspektiv på saken. Tar nog fem album i taget, till att börja med. Jag har inte såå mycket att skriva om varje album, liksom. Men det är svårt. Den kommer dock att bestå endast och uteslutande utav pop, för att det är där mitt hjärta ligger, och alltid kommer att ligga. Men jag kan presentera några alternativa bubblare i utomstående genrer här och nu.

Den första genren jag har valt att exkludera är post-rock, och därifrån är det väl Explosions In The Sky's album The Earth Is Not A Cold Dead Place och Do Make Say Think's Winter Hymn Country Hymn Secret Hymn som står högst på listan. Den första för den extremt genomtänkta och väl utförda formulan (ensam gitarr ligger på ett fåtal toner en stund, en andra gitarr dyker upp, spelar en melodi som fungerar som motvikt, trummor kommer in, allt intensifieras etc... ett väldigt enkelt sätt att skapa dramatik, och de lyckas bäst) och den andra för en... umm vad är musikkritikerordet jag söker... eklektisism (!) som är ovanlig i "post-rock"-kretsar, och även för de fantastiska melodierna.

Bortprioriterad genre nummer två är, förstås, hiphop, där jag egentligen inte har nog erfarenhet för att alls uttala mig, och därför inte känner att det skulle vara ärligt att klämma in något "bara för att". Bubblarna där är väl då, most notably, även om det må vara Grime, Dizzee Rascal och hans Boy In Da Corner, för att den är så fruktansvärt svår och mörk och deprimerande och känslostark och sticker ut i den annars i allmänhet väldigt, till synes, ytliga genren. Men sedan också The Cool Kids' debut, bara för det rena underhållningsvärdet.

Den tredje genren som inte är med, mer än som kanske en influens på vissa artister, är House/Techno(/Tech-House/Minimal/etc), just för känslosvalkan i den; det är lite för kyligt för att jag ska ta in det på riktigt; missta er inte, jag älskar House och Techno... men inte på det sättet. Det är mer platoniskt. De artister som ligger närmast är väl de som även ligger närmast poppen. Då tänker jag snarast på Daft Punk, och deras Discovery, och Ada's Blondie, som båda är fantastiska, och om jag gör en motsvarande lista på 00-talets låtar, så kommer nog båda albumen få bidra.



Less på att tala musik nu för ikväll, men ja, had to say it. Jag tycker att tiden går så himla fort förbi. Jag längtar förstås jättemycket efter att ta mig till London, och jag vill på ett sätt att det ska hända imorgon, förstås. Men också inte. Det är läskigt. Det finns så mycket jag kommer att sakna. Och ångra. Varje dag känns det annorlunda; en dag ligger jag bara och tittar i taket och inte kan vänta, en annan dag vill jag att väntan ska vara förevigt, för att lycka inte är lycka om man inte vet att den snart ska bytas ut (om än inte nödvändigtvis (förhoppningsvis) mot något annat än annan lycka). Blahabla.

Jag försöker att inte lova mer än vad jag kan hålla, men det är det svåraste jag någonsin gjort.

(och påtal om rubriken kommer jag att skriva lite för www.peppen.nu i höst och vinter.)