tema: just might die with a smile on my face, after all

Underbart höstig afton. Har spenderat den sena eftermiddagen på höstiga aktiviteter, så som att ha på sig en stickad tröja, dricka te, lyssna på The Clientele och Harvest Ministers (nu lyssnar jag på Sufjan Stevens, och har just nått den fruktansvärt vackra delen utav Come On Feel The Illinoise!, där han sjunger "I cried... myself... to sleep... last night...". Brr) och läsa T.S. Eliot's samlade verk (!?).

"What is that noise?"
The wind under the door.
"What is that noise now? What is the wind doing?"
Nothing again nothing, "Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?"

Jag vet inte vad det är som är så fint med denna eftermiddag. Det börjar mörkna nu. Den violetta timmen har passerat, om det nu finns någon sådan på en söndag. Om jag inte får något annat för mig kanske jag tar mig an min novell igen. Jag tappar så lätt tråden när det kommer till sådana saker....

"What shall I do now? What shall I do?
I shall rush out as I am, and walk the street
With my hair down, so. What shall we do tomorrow?
What shall we ever do?"

Igår, när jag promenerade hem från stan, hände något jättefint. Jag gick själv, längs den normalt sett helt folktomma hamnvägen till stan, förbi den gamla, övergivna malmhamnen och genom skogen vid svartöbergets fot. En bit in på vägen, strax innan de gigantiska cementcylindrarna som jag tror används för att förvara något som används i produktionen utav just cement, såg jag rök strömma ut från runt ett krön, och när jag kom närmare såg jag runt sju än så länge oidentifierade ungdommar, en bit från vägen, mot vattnet, samlade runt en eld. Jag gjorde mitt bästa för att försöka se vilka det var, men det var hopplöst i mörkret. Jag fortsatte gå, men när jag kom närmare hörde jag dem säga typ "det är ju Nils!", för att sedan ropa efter mig. Jag visste fortfarande inte vilka de var, så jag tänkte att jag skulle gå närmare, vilket jag också gjorde. Väl vid elden såg jag vilka de var, men de var ingen jag direkt känner. Jag vet att en av dem bor på svartöbrinken och är dotter till min körlärare på gymnasiet, men annars hat jag dålig koll. Jag kände igen allihopa; har väl sett dem och lagt märke till dem vid olika tillfällen. De är yngre än jag, och lite alternativa, ni vet. Tittar i golvet på skolfotot. Snelugg. Blyga.















De såg himla glada ut. Log, som att de kände mig och tyckte om mig. Eller bara var blyga, fast glada. Det var fint. De frågade mig vad jag gjorde och vart jag var påväg och var jag bodde och så. Småpratade lite. Sedan gick jag hemmåt igen. Men nu var jag glad. Jag vet inte vad det var som gjorde mig glad: att de visste vem jag var och kände igen mig, eller att de var så fina och glada, trots att de var blyga små emos. Som jag.

Nu luktar det currygryta här. How autumnal. Jag funderar på att gå på en promenad efter maten. Det skulle vara fint, tror jag. Trots att det är mörkt. Antingen promenerar jag ända in till stan och typ hyr en film, eller så promenerar jag bara runt i svartöstan. Så höstigt.