tema: det här huset, som brinner...

House On Fire

midnight coming back around
the summer heat that wears me out
is drifting through a firmament of cranes
& the friends I've left behind
are speechless in my sunlit mind
as through the door to summer
they pass away

if there's a stillness in your eyes
the unreal city's closing all it's summer doors on you tonight
won't you step into the light
the arcades that have blossomed just
to fade into the shadows of the night
through all the trains still moving in my mind
the gas fire flares into the light
& I am in this house on fire
but I was only watching clouds go by


Det där är de första två verserna i låten House On Fire av The Clientele. Fantastiskt fin låt. En av de bästa. Typisk sådan text som får mig att vilja skriva melankolisk poesi. Men jag måste nog vänja mig vid mig själv först. Inte jag kan skriva poesi och stå för det. Jag brukar få infall, ibland. Men det slutar oftast med att jag försöker rita något istället. Samma sak gäller för när jag ska skriva musik. Jag är för lättdistraherad för att skapa, tror jag. Men någon dag, kanske.


Konstig helg. Idag har jag sovit. Hela dagen. Vi var på avskedsfest för Amanda ute på landet. Sandnäset. Det var fint. Vi badade, och jag och Gunnar gick ut jättelångt. Det var knappt att vi tog oss tillbaka. Men det blev aldrig djupt, tyvärr. Sedan satt vi och rökte i en jordkällare, och spelade fotboll, som man gör på landet. Det var fint. Fast lite mycket insekter, kanske. I allmänhet. Flugor etc. Jag sov i en minimal rokokosoffa, typ. Folk gick förbi och skrattade, men jag fann det ganska bekvämt. Jag skulle uppskata min sömnperiod till mellan sju och elva, ungefär. Sen for jag hem, duschade, somnade på min säng, vaknade igen vid fyra, åt en vitlöksbaguette jag hade köpt på kvantum på fredagen, sen somnade jag på kökssoffan. Vid sju ringde Samuel och sa att vi skulle hyra film. Det gjorde vi också. Sedan kom det ett oväder. Himlen var först helt gul. Det var helt vindstilla, och fruktansvärt varmt. Jag sa att "det här är nog undergången". För att himlen såg så oycksbådande ut. Sedan knäppte någon med fingrarna, och det började blåsa. Sedan kom regnet. Och blixtarna.


Jag minns sommaren 2006, när jag åkte till Göteborg med en grupp vänner. Det var lite tidigare på sommaren, säg början av juli, och vi hade inga sittplatser, så jag låg i en hög med väskor längst bak i tåget och lyssnade på musik, i typ 20 timmar. Jag minns att jag lyssnade på låten Bad Days, av Flaming Lips (vars refräng går "all your bad days will end..."), och tänkte, "Han har fan rätt! Allt ser fantastiskt ljust ut!". Så var det också. Efter det följde den finaste perioden i mitt liv (väl representerad i playlisten jag lade upp. Om den nu fungerar. Länken fungerar för mig i alla fall.), och jag tror faktiskt att det fortfarande pågår. På något sätt. Gäller bara att hålla fast vid det, utan att stanna upp.