Hur som helst anlände jag på Luleåkalaset runt klockan åtta, avfärdade förfestmöjlighet hos Tina till fördel för Threatened Monkey, som jag förmodar kommer att vara det bästa bandet på hela festivalen. Jag stod längst fram i mitten, fangirl som jag är, och de påminner fortfarande om Air Miami, som förmodligen varken ni eller de har hört. Och nej, Air Miami har inget med Air France att göra. De var jättebra, hursomhelst. Sedan skickade jag iväg ett antal sms för att finna folk, varpå min mobil dör. Förstås.
Jag vandrade ganska länge, åt lite smaklösa nudlar, sedan gick jag för att se Matti Alkberg och hans nya projekt. Väl där träffade jag ihop med människor, vilket var tur, annars hade jag nog dött. Jag tyckte hur som helst att Matti var lite lam. Visst, det var väldigt fint när han spelade gamla MABD-klassiker, men det nya kändes lite... jag vet inte... blekt. Det är väl förbjudet att kritisera Alkberg här, och det är även förbjudet att säga att det är förbjudet att kritisera Alkberg. Kanske mycket för att när han väl (ganska ofta) gör dåliga spelningar så är det "meningen", så han är i stort sett odödlig. Och nej, jag tycker inte att det är otightheten eller falsksången som är det jobbiga; tro mig, om det är någon som uppskattar sådant är det jag. Men nu, i synnerhet i början av konserten, fanns där inget intressant i varken musiken eller slarvet. Jag älskade att se MABD live, för att man alltid gick därifrån med huvudvärk och förvirring, men det här kändes mest av allt som ett nerköp. Som att han medvetet gjort upplevelsen aningen tråkigare. Det var min recension av den konserten.
Sedan skedde det ofrånkomliga; vi tappade bort varandra. Allihopa. Typ. Jag och Henrik tappade bort de andra. Vi vandrade i förvirring, vi blev avhysta från Allstar's uteservering (vilket var bra, egentligen, för nu kan jag fortfarande stå för att jag aldrig varit där, och aldrig tänker gå dit heller) för att vi inte är tjugo. Jag tror mest att det handlar om okunskap från deras sida. "Do you know who we are?" höll jag på att säga, sedan insåg jag hur stor del av deras klientel som var över fyrtio, och plötsligt kändes vi väldigt oattraktiva som potentiella kunder.
Hur som helst fann vi våra vänner på en brygga, där de satt och spelade kort. Jag har ännu blott rapporterat, ni vet fortfarande inte hur jag känner. Men det kommer. Under HELA denna period spelade Skaburbian Collective, som jag personligen känner är den största plågan denna stad har skådat. Jag vet att fruktansvärt många luleåbor tycker att de är helt fantastiska och kan alla deras texter och sjunger glatt med så fort de står på scen och gungar sig genom deras generiska nästan-reggae. Det är bara orättvist, att från mig, och några få andra modiga, var det på Threatened Monkey ett par meter tills den ganska glesa publikskaran började, medans på de klart underlägsna Skaburbian Collective så täcktes hela norra hamn utav halvdansande, berusade människor som ville inget annat än att höra lite "sommarreggae". Varför är de så många fler?
Klubbtältet som följde var helt okej; det var mycket folk, mycket rök och ojämna dj's. Dålig öl och rökförbud i tältet. Av någon outgrundlig anledning. Vi gjorde vårat bästa för att tänja på de reglerna. När det stängde, klockan ett, bjöd Martina, som är med och arrangerar klubben Trubbel, oss på efterfest. Jag avböjde på grund av jobb imorgon, men mina vänner kanske for dit. Hoppas det, säkert trevligt!
På facebook lovade jag att lägga upp en bild i detta inlägg, men tyvärr fotade jag inget alls under hela kvällen. Så jag lägger upp en bild när jag borstar tänderna istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar