tema: an addictive personality

Jag var sugen på något nyss. Jag kunde inte specificera vad, så jag åt en laxmacka. Sen drack jag lite cola. Jag dricker nästan aldrig cola. Men nu gjorde jag det, i alla fall. Det hjälpte, lite. Mot hungern och sötsuget. Utöver det var jag sugen på att dricka, kramas, kyssas, röka, lyssna på Håkan Hellström (åtgärdat), dansa, prata, skriva, uttrycka mig, shoppa, resa bort och träffa människor. Samtidigt. Nästan. Det är väl om man undertrycker allt detta som man blir en tråkig människa. Och om man inte gör det går allt utför. Neråt.

Det slog mig när vi såg Florence Valentin; den arbetslösa, unga medelklassens egna beskyddare, vilken högborg för just den sociala gruppens medfödda destruktivitet den gemene festivalen är. En kille skrek med i Upp På Sociala, Ner På Systemet och slog takten med att par foppatofflor högt över huvudet. Klockan var kring tre på eftermiddagen, sedan gick alla människor tillbaka till sina tält; hem till sina flak med öl och stulna campingstolar (jag vet inte vem som kom med alla stolar. Vi kom med en. Den blev stulen. Vi stal sex nya. Sedan blev de stulna. Då stal vi två till. Och gömde dem i tälten. När vi inte satt på dem, alltså.). Alla var bekymmerslösa, precis som jag. Utom möjligen punkaren som slog sig själv i huvudet med en stock, och på så sätt slungade sig själv rakt in i ett par poliser. Men han var förmodligen inte medelklass längre. Och han trivdes inte med den här verkligheten heller. Det gör jag, som tur är.

Jag har bara inte tålamodet för all denna inaktivitet. Jag hoppas att Oskar och Emma har trevligt i Italien. Vi ska nog göra vårat bästa för att ha det absolut trevligaste vi kan här hemma. Igårkväll blev till en spontan sommarkväll. Vi åt sushi, satt på en brygga och drack lite vin och vandrade runt. Som man ska göra på sommaren.

Jag hade tänkt att proppa mitt sinne fullt av känslor och intryck den här sommaren. Med lite tur lyckas jag kanske smita från stan i tid till Luleåkalaset; hatar den jädra "folkfesten". Grabbarna plockar fram sina MQ-kavajer, högstadieelverna sina petflaskor med avriven ettikett och fyller dem med diverse, tjejerna sina smalaste kortkorta, och alla ger sig tusan i att bli aspackade tillsammans och belasta mobilnätet, allt till tonerna utav Tomas Ledin. Det hade jag tänkt att slippa. Tänkte fly till Emmaboda. Se The Pains Of Being Pure At Heart, Nordpolen, Avner, Fontän med mera och känna saker. Sedan tänkte jag att Way Out West skulle få slita tag i mig, skaka om mig, och låta mig känna tills jag aldrig kommer att känna igen, med hjälp utav Glasvegas, My Bloody Valentine, Basement Jaxx, Grizzly Bear, Final Fantasy, Andrew Bird, Patrick Wolf, Beirut, Vampire Weekend, Anthony & The Johnsons och en himla massa andra. Sedan kan Popaganda och Camera Obscura få slå sista slaget och lämna mig död på marken. Best summer ever.