tema: med Eric Rohmer som inspiration

Inspirerad av Eric Rohmer och med möjligheten att skriva exakt vad jag vill till nästa träff i Skapande Svenska A valde jag att skriva en novell där en man försöker rättfärdiga moraliska felsteg för läsaren! Läs gärna. Om ni vill. Eller så väntar ni till nästa indiepojkbetraktelse.

-------------

Jag låg med henne för att pröva om gnistan vi saknade i vårat förhållande gick att uppnå utanför det. Vi åt frukost när jag erkände det för henne, och en vecka senare bodde vi inte längre ihop.

Hon var en arbetskamrat med blickar, uppskattande blickar, vars avsikter var minst sagt tydliga, och detta redan tre veckor innan jag bestämde mig för min handling. När vi passerade varandra i korridorerna log hon på ett sätt man endast ler när man åtrår, och jag måste medge att jag direkt åtrådde tillbaka. Men min trohet höll mig från att visa mina känslor, ända fram till jag började överväga möjligheterna: trohet hade nämligen gått från att vara en övertygelse till en princip, och då jag tidigare hade avnjutit kvinnor med ögonen började jag nu, när en attraktiv kvinna visade mig uppskattning dagligen, se förbi principen, och ifrågasätta övertygelsen. Kommer ett scenario där jag är otrogen visa vart jag egentligen står i frågan om trohet? Min moraliska osäkerhet, eller, min oförmåga att definiera var jag stod moraliskt, jagade mig varje gång jag mötte hennes blick i korridorerna och även långt därefter, då jag över kaffe under rasterna, oftast tillbringade i ensamhet, spekulerade kring mitt förhållande till min partner och vad jag egentligen riskerade ifall jag accepterade erbjudandet, som hitills var outtalat men vars avsikter var solklara.

Jag tänkte igenom olika följdscenarion. Kanske resulterar det helt enkelt i att jag får klarhet i vare sig jag älskar henne eller ej, och föra relationen med min partner framåt eller, om det skulle visa sig vara det rätta, ta död på den. Möjligen stannar det vid att vara ett passionsfult möte mellan mig och den attraktiva arbetskamraten, eller så leder det till någonting mer, en helt ny relation, för vad säger att min partner är den enda rätta? Ett inte helt otroligt scenario är en nyvunnen passion mellan mig och min partner, likt ett sorts återupptäckande: ett manifesterande av att hennes kropp är den enda, endast möjliggjort genom äktenskapsbrott. Möjligheterna var många, och jag såg inte hur det kunde leda till någonting som inte skulle gynna mitt förhållande, eller åtminstone klargöra saker som tidigare hade varit abstraktioner eller problem, så jag besvarade blickarna och tre veckor gick innan vi låg med varandra.

Passionen fanns där, men jag kan inte påstå att något av de tänkbara följdscenarion egentligen följde. Mitt förhållande till min partner var fortfarande en stillbild och vi åt frukost när jag erkände det för henne, och en vecka senare bodde vi inte längre ihop. Det var inte lögnen jag inte klarade av att leva med, utan sanningen om vårat förhållande. Jag erkände eftersom slutet inte längre gick att undvika. Arbetskamraten var fortfarande attraktiv, och vi inledde en relation svår att definiera: vi var älskare och spenderade mycket tid ihop, i och med yrket som fört oss samman, men vi var långt ifrån tillsammans, långt ifrån ett par. Vi älskade om eftermiddagarna, sov aldrig ihop och arbetsdagarna hölls på en professionell nivå. Min föredetta var förkrossad: inte för att hon visste om att min tillfälliga kvinna vid sidan av numera var ett rutinmässigt inslag i min vardag, det visste hon inte, utan för att hon fortfarande älskade mig, fortfarande var kär i mig, fortfarande önskade att det var vi. Vad min otrohet hade orsakat gjorde det omöjligt för henne att acceptera sin egen egentliga vilja: jag var oförlåten. Hon kunde omöjligtvis gå tillbaka till vad som en gång var, men hon gillade fortfarande att vara i min närhet, för hon var van vid mig, kunde öppna sig för mig, kunde förlita sig till mig; hon kunde mig utantill, hon kände trygghet i min närvaro. Det gjorde henne melankolisk, nedstämd, för det var inte längre vi, men vi gav varandra försök, nya försök att umgås, och vi möttes på kaféer i för oss outforskade kvarter, långt ifrån var vi vanligtvis brukade rörde oss och med den oskrivna regeln att aldrig träffas hemma hos varandra (för det klargjorde hon tidigt vore oumbärligt, någonting jag höll med om men höll för mig själv). Våra möten resulterade allt som oftast i att hon började gråta, när minnena blev för tydliga och verkligheten för nära. Det var oftast då vi brukade säga adjö och gå hem var för sig, men ibland stannade vi, trots hennes tårar, och jag omfamnade henne, med hennes hår mot mitt ansikte, med doften som fick mig att sakna henne, sakna det vi en gång hade. Men vad som höll mig belåten med nuet var friheten att hålla om henne utan att behöva kyssa, utan det fullständiga ansvaret att värna om hennes tårar och mående, att inte behöva ha henne i beräkning, inte längre ett 'vi', och denna frihet, denna avsaknad av ansvar, höll mig belåten med nuet, även när jag saknade henne, det vi en gång hade, att stryka hennes hår när hon somnade innan mig.

Arbetskamraten och jag stod till synes still i vår relation, och det vi hade i våra händer var fortfarande odefinierat, och det enda resonabla vore att komma underfund med vad vårat förhållande egentligen var. Men i mitt liv, eller i mitt livs situation, i min tillvaro, fanns inget behov att definiera. Åtminstone inte relationen, eller: kanske till och med minst av allt relationen. Det flöt vidare, och vårat umgänge blev mer intensivt, och, åtminstone från min sida, med lika klara avsikter som våra blickar i korridorerna en gång var. Men med tiden blev arbetskamraten allt mer och mer fäst vid mig, nog för att jag inte anklagar henne, jag anklagar snarare mig själv som möjligtvis inte hanterade relationen på ett vis mer lämpligt och mindre missvisande, men å andra sidan, det var en situation relativt omöjlig att förutspå, men jag vill inte gå så långt att säga att jag gav oklara signaler. Det föreföll sig så att hon började agera nästan distanslöst i sin romantik, åtminstone för att vara i ett förhållade som vårat: ett förhållande som inte riktigt hade de grunderna ett förhållande av vikt borde besitta. Och det är just där jag kan ha varit missvisande, men hur sänder man signalen att ens förhållande, om det ens var värt att benämnas som förhållande, inte är av rätta kalibern för romantik? Det virke vi hade var passion, och det fanns inget egentligt utbyte oss emellan, och nu talar jag högst för mig själv, och det är väl där skon klämmer. Förmodligen såg hon någonting hos mig; något som jag inte var kapabel till att se hos henne.

Det hela kom till ett tillfälle, ett avgörande, då det hela gick upp för mig, då hennes sentimentalitet triggade en sorts väckarklocka inom mig, en inre väckerklocka. Hennes ärlighet hjälpte mig att definiera vad vi hade, och vad jag ville få ut av förhållandet, så när hon yttrade denna kärleksförklaring, en fumlig formulering från hennes sentimentala hjärta, kände jag mig nästan förlöjligad, eller rättare sagt: jag kände att hon förlöjligade sig själv. Hon sade inte att hon älskade mig, men hon tog alla verbala småstigar runtom: hon visade sin kärlek, hon kastade den i mitt ansikte, och på två minuter gick hon från att vara åtråvärd, ett objekt för mina önskningar, till att vara förnedrad, och av ingen annan än sig själv. Och trots att jag var smickrad, vilket man blir när man får komplimanger (oavsett omständigheter), kände jag ett äckel, ett äckel inför hennes blottande, ett blottande av känslor jag inte kunde relatera till, och alla känslor jag en gång haft för henne, som alltid varit främst erotiska, dalade för var sekund som gick. Hon var ingenting för mig, endast och uteslutande eftersom jag hade blivit allting för henne.

Jag sprang till henne direkt efter händelsen, det var en sommarnatt med dagg på bladen i träden i bostadsmrådet, och första gången jag återsåg vårat gamla bostadsområde sen jag flyttade ut. Hon behöll lägenheten, den var hennes från första början, och jag var tömd på allt utöver en enda tanke - den tanken som fick mig att springa - och den tanken var att om hon ville så var jag hennes igen och om jag blev hennes igen var det kärlek igen, kärlek som i att vi alltid kommer älska varandra.

Vi åt frukost och jag undrade vad hon tänkte på, och jag tänkte att min fråga egentligen bara var en önskan om att göra hennes tanke till min, och hur hon aldrig riktigt är lämnad till sig själv genom min fråga och så länge jag fortsätter fråga, förutsatt att hon svarar, vilket hon gjorde, och vilket hon fortfarande gör, för hon älskar mig, hon är min, och hennes tankar är mina och förblir mina, precis som hennes känslor, för hon älskar mig.