tema: jag ska bli en bättre bloggare och PSB

Hej,
Jag vet inte om ni kommer ihåg mig men jag heter Oskar Sjöberg och är tjugo år, är tillsammans med Emma Larsson, gillar att köpa skivor, dricka vin, spela Mega Man, se på O.C., se på Mighty Boosh, se på Nathan Barley, se på Eric Rohmer-filmer i min ensamhet eftersom ingen annan vill göra det med mig, dricka öl, inreda mitt rum, klä upp mig, klä ut mig och nu har jag har fått magkatarr.
Förr i tiden skrev jag rätt ofta här på temakolon. Nu skriver jag inte lika ofta. Senaste inlägget var 8 april, och efter det har Nils hunnit skriva typ trehundra inlägg. Så jag tänkte att ni säkert har glömt bort mig, men det är okej.

Snabb resumé över vad som har hänt mig den senaste tiden:
a) jag har börjat lyssna på gubbig musik, typ Rod Stewart, Van Morrison och - fast, det har jag ju alltid lyssnat på - extrema mängder Tusk av Fleetwood Mac
b) köpt Pet Shop Boys-skivor
c) slutat blogga lika mycket
d) varit lycklig och glad och inte känt ett behov av att skriva om mitt liv på internet

Men jag ska bli en bättre bloggare, på gott och ont. Nog för att jag tror att de flesta permanenta läsare vi har egentligen bara är intresserade av Nils indiehumör. Högst tre personer som läser den här bloggen, utöver goda vänner, är väl intresserade av mina utläggningar om Mexiko och annan skit.
Så hej och hå, hej igen : ) : ) : )

PSB. Pet Shop Boys, alltså. Inte den lite vidriga förkortningen av "påsättningsbar".
Jag har, som sagt, fyllt några hål i min Pet Shop Boys-samling. Det är förstås omöjligt att köpa ALLT, i och med att det skulle kosta mig ungefär femtusen gånger mer än vad jag har i pengar och tillgångar. Även om jag skulle, typ, jag vet inte, sälja mitt pojkrum, så skulle jag inte ha råd med vissa PSB-rariteter, till exempel deras senaste idiotiskt fantastiskt jobbiga release: DERAS NYA "YES", I 11 STYCKEN 200-gram TUNGA VINYLER (EN LÅT PER SKIVA) I EN BOX DESIGNAD AV MARK FARROW, ALLA SKIVOR OLIKA FÄRGER, SIGNERAD OCH NUMRERAD, 300 exemplar. Hat.
Visst, den kostar bara 300 pund... .. .. ... Men den är redan slutsåld. Och den är inte ens utgiven än. Jag fruktar ebay-priserna på denna monsterbox. Bilder:







Min PSB-samlingen är lite mer... Modest. Inga monsterboxer, men några fina rariteter! De hål jag har försökt fylla i den senaste tiden är att skaffa även deras mer svåråtkomliga albumsläpp på vinyl, nämligen: Very, Bilingual, Nightlife och Release. Jag lyckades med alla utom Bilingual, som jag endast hittade för 90 dollar med en frakt på typ 20 dollar. Säkert nåt sydstadspucko. Jag menar, visst, den är obskyr, men kanske 300 kronor, inte 900!

Det är en speciell relation, relationen mellan en skivnörd och Pet Shop Boys. För de gör det knappast enkelt för en. Pet Shop Boys är TVUGNA att släppa typ femhundra olika versioner av varje liten tolva och varje litet album, PLUS att de släpper helt befängda saker där emellan, till exempel den episka klassikern: deras paraply, extremt limiterad, som de släppte i samband med Very från 1993. Eller alla deras svårfångade skitskumma utgåvor av album och compilations, släppta i Japan (förstås), med typ fyra unika spår och så får man en minidisc på köpet med ett obskyrt remixspår, och förstås ett litet japanskt telefonkort (Behaviour, 1991) eller något annat onödigt, typ en Language Translator. Hatkärlek.


Översättningsapparaten, ett oerhört korkat promotionföremål

Jag nöjer mig med deras halvobskyra grejer, typ penisomslagen, utgåvan av Very med bubbelplastfodral eller den snygga Introspective-utgåvan på tre vinyler. Men det känns jääkligt tungt att man är så oehört lockad av saker som japanska telefonkort eller gula paraplyn med Neil Tennant och Chris Lowes huvuden på, förstås med deras dåvarande obligatoriska rymdhjälmar.


Söta detaljer: numrerad med röd penna, samt texten Why don't you trade those guitars?