Tack vare en lustig liten faux pas av den typ som får en att vilja skjuta sig i hjärtat med ett gevär spenderade jag natten mellan tisdag och onsdag som hemlös i Brighton. Felet var till största delen mitt då jag, stressad för att på tisdag morgon hinna till min intervju i kuststaden, inte kunde hitta något biljettkontor på stationen och klev på tåget i hopp om att man kunde införskaffa biljett hos valfri konduktör. Det kunde man, men det är olagligt att stiga på tåget utan giltig biljett och en straffavgift på £20 tillkom. Till historien hör att min plånbok blev stulen en vecka tidigare och att jag sedan dess, varje gång jag gått ut, bara burit med mig den kontanta summa som jag trott mig behöva tills nästa gång jag återvänder hem. Denna budget sprack i och med böterna och helt plötsligt befann jag mig i Brighton utan resurser till varken buss eller tåg hem.
Johanna lyckades låna mig en femma genom en av sina arbetskamrater, men då hon återvände till London vid halv sex på eftermiddagen fann jag mig åter ensam med en total förmögenhet som fortfarande inte nådde upp till ens de billigaste av transportmedel eller vandrarhem. Jag valde att spendera pengarna på kaffe och bröd för att kunna tillbringa några timmar på diverse nattöppna hak, men klockan fyra slängde de ut mig och mina Brightoniter till nyfunna vänner från Burger King - den sista öppna lokalen i staden. Mina nya bekanta visade sig inte alltför lojala och hoppade snabbt på en lokalbuss hem, lämnandes mig kvar att promenera längst kustremsan i ensamhet och kyla.
Morgonen infann sig smärtsamt långsamt och jag levde på hoppet om soluppgång. Detta visade sig vara förgäves, då onsdag var den första blåsiga, molniga dagen på flera veckor. Men strax efter åtta anlände Johanna för att påbörja sin arbetsdag och med sig hade hon £15 som jag fick låna till en efterlängtad tågbiljett. Om ändå mina motgångar hade kunnat sluta där.
När jag äntligen kom fram till Victoria Station, efter att ha gått runt nästan konstant sedan morgonen innan och sedan stått hela tågresan, kom nästa problem. Eftersom jag aldrig stämplat ut mig från tågstationen innan jag lämnade London hade alla pengar dragits från mitt Oyster Card och det verkade som att jag skulle behöva gå hem. För er som inte vet är sträckan mellan Victoria och vårt hem på Isle of Dogs - uppskattningsvis - hela jävla London. Desperata tider, desperata åtgärder. Jag lämnade in kortet på närmaste Tunnelbanestation, fick tillbaka depositionen på £3 och köpte biljett till en buss som gick långt ifrån hela vägen, men åtminstone en bra bit. Sedan gick jag hem, såg Slumdog Millionare och sov i ungefär 24 timmar.
Men - jag fick jobbet. Så världen är inte helt och hållet en dystopi styrd av fascistiska institutioner och sadistiska demoner. Bara nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar