tema: novell

Nu lägger jag upp den här. För er som vill läsa. Det är en novell jag har skrivit. Den heter Min längsta parentes.
Senare i veckan ska jag skriva ett inlägg om London. Jag funderar på att skriva det hela i någon form av kritiskt granskande journalistisk kvasiprosa i tre delar: en som behandlar staden (del 1), en som redogör för människorna (del 2) och en som behandlar den allmänna dekadensen (del 3). Alla ska få ont av att läsa den, speciellt de asen som bor i den gudsförgätna stad som vissa kallar London (andra kallar den för "stora Stockholm" eller Londres).

Här är novellen. Slit den med hälsan.


Min längsta parentes

Ni kan se följande berättelse som en kedja av händelser, långt ifrån unika. Man kan till och med kalla dem allmängiltiga. De är händelser som inträffar på grund av att allt har sin gång. Må de vara sammanträffanden eller tillfälligheter, slump eller val: jag ger er här min fulla redogörelse, i syfte att upplysa, utan någon vilja att rättfärdiga.
Jag träffade S. genom en bekant från förr, en bekant jag sprang på utanför en biograf jag just kommit ut från. Vi bestämde ett datum och en plats, närmare bestämt ett kafé, tre dagar efteråt, beläget nära den biograf utanför vilken vi just sprungit på varandra. Tre dagar senare träffades vi, och träffen följde mallen för alla träffar vänner emellan, med ett undantag (och vilket spektakulärt undantag!): halvvägs in i vårt möte fångade S. hans blick, och samtidigt som han tittade upp mot henne vände jag mig om och hon fångade även min. Det var första gången jag såg henne. Vi satt utomhus, och hon kom fram till vårt bord. Hon tog inte en stol - inte till en början - och de kramade om varandra och hon stod vid bordet och de talade med varandra i termer som avslöjade att de var vänner sedan långt tillbaka. Jag kände mig aningen fånig då deras återseende sköt upp vårt introducerande, och då hon stod upp medan vi satt ner kände jag mig extra löjlig, nog för att hon säkert kände sig löjligare (med tanke på den vinkel man blir sedd från då någon är snett under en) men jag kände mig hur som helst extra löjlig, för det kändes som om det var ansträngande för mig att vinkla huvudet uppåt, och på så vis var det som om jag tittade på henne extra mycket: som om jag bjöd in mig själv i hennes värld - eller främst i deras återseende - på ett distanslöst sätt. Men han erbjöd henne en stol, och hon satte sig ner, mellan mig och min gymnasievän, och vi blev äntligen presenterade. Jag betraktade hennes lyster och hennes kärleksfullt öppna ögon. Jag kan sträcka mig så långt som att påstå att jag blev förtjust vid första anblicken och jag vill flika in att jag håller fast vid den åsikten - jag tänkte det då och jag tänker det nu - att en människa som utstrålar en viss form av livsglädje, en människa som är öppen, positiv och givmild (en god människa!), den människan är inte blåögd utan den människan har tro, och då talar jag inte om tro i religiös bemärkelse, åtminstone inte nödvändigtvis, det är i vart fall oväsentligt, men denna tro – denna ”blåögdhet” som vissa kallar det - är beundransvärd. Hon såg enkel ut. Hon var blond. Hon hade håret uppsatt och jag var osedvanligt förtjust. Jag kan däremot inte påstå att jag åtrådde henne, trots att jag tidigt förstod att jag ville tillbringa min tid med henne, vilket vi med tiden gjorde, och det framgick tydligt att hon var bra för mig och vi blev tillsammans under omständigheter lika självklara som svårförklarade och dessutom oväsentliga för historien. Vi hade varit tillsammans åtta och en halv månad när jag träffade den unga för första gången. Jag satt ensam på en parkbänk i en relativt central del av staden och läste. Det var varmt ute. Jag såg henne innan hon såg mig. Hon kom fram till mig med en enkät, jag förmodade och förmodar fortfarande att det var en skoluppgift. Hon var utomordentligt vacker med en högst tilltalande närvaro. Hon ställde frågor och jag svarade. Jag svarade intresserat och vi talade länge nog för att komma ihåg varandra nästa gång vi träffades, vilket var under lika slumpartade förhållanden. Vi stod i kö i samma bageri. Hon stod framför mig, och vände sig om för att blicka ut över rummet - någonting vissa har en tendens att göra när de finner sig själva i stora såväl som små folkmängder - och det var då hon såg mig. Hon log och påpekade att vi hade träffats bara några dagar innan. Som redan framgått kom jag mycket väl ihåg tillfället, och vi började än en gång tala, denna gång om de mest banala ting. Jag var på gott humör. Jag tror att humör är smittsamt, att det smittar av sig. Hon i kassan betjänade mig nämligen med samma energi och glädje jag kände inombords: en känsla av välbefinnande. Just när jag var på väg att säga hejdå till den unga frågade hon mig ifall jag var intresserad av att ta en fika någon dag och jag svarade ja - jag svarade spontant - och hon gav mig sitt nummer och jag lämnade ett löfte om att ringa. Det var en handling som stod i kontrast till min karaktär. Jag ser mig själv som en i regel monogam person. Vad som fick mig att tacka ja till den ungas förslag var att åldersskillnaden gjorde att jag omedvetet blundade för den romantiska dimension jag förmodligen redan vid tillfället förstod kunde uppkomma. Det var som om hon inte var min att åtrå, och i kraft av detta såg jag det inte som ett problem i mitt förhållande med S. Ju mer dessa tankar grodde i mig, desto säkrare blev jag: varför skulle mitt och S. förhållande inte klara av att jag tog en kaffe med den unga, så länge mina avsikter inte var till skada för förhållandet? Jag avvaktade med att berättade om det hela för S. Jag avvaktade i hopp om klarhet i fråga om vad det gav mig att berätta det för henne, men även – och möjligtvis främst - vad det gav mig att ha kontakt med den unga över huvud taget. Och i avvaktandet låg förmodligen mitt misstag, för jag är av den bestämda uppfattningen att saker är vad man gör de till, och när jag valde att inte berätta om den unga ledde det till att jag började betrakta min och den ungas bekantskap som någonting onämnbart: någonting värt att dölja. En månad passerade av regelbundet umgänge innan jag berättade för S., och när korten väl las på bordet - för att använda en minst sagt sliten liknelse - var det under odramatiska omständigheter. Vi åt frukost och jag fastnade med blicken eller gav ett distraherat intryck och hon frågade vad jag tänkte på. Jag berättade att jag av en händelse kommit i kontakt med den unga och gav en kort redogörelse över hennes person, vad hon gjorde och hur hon fick mig på bra humör. Jag talade om den unga med ett språkbruk och med en lätthet som ville förmedla att det inte var någonting sexuellt eller romantiskt över vår nystartade relation. Jag var extra mån om att just detta skulle nå fram, inte för att relationen bar på tendenser jag ville undanhålla för henne, utan på grund av att jag hållit mig från att berätta om den unga från första början. Jag ser det som så att ju mer fokus man ger en avvikande tanke, desto större blir sannolikheten att den förverkligas. Hon var brunett och fick mig att sakna den spontanitet man lämnar vid en viss ålder, och nu åsyftar jag den form av spontanitet som bekräftar att man lever, inte den spontanitet man med glädje lämnar efter sig: den spontanitet som tar sig uttryck genom banala upptåg som snarast hör de tidiga tonåren till. Men efter ytterligare en handfull veckor utvecklade jag mer komplexa känslor för den unga, till exempel började jag leka med tanken hur det vore att inleda en relation med henne (helt utan någon avsikt att fullfölja den). Vi träffades allt oftare, och parallellt med att min relation med den unga fördjupades fortsatte jag att införliva S. i hur väl jag mådde och hur den unga antog en allt mer betydande roll i mitt liv. Motsatsen skedde dock mer sällan, och anledningen får stå som ursäkt när jag säger att jag inte fann det väsentligt att upplysa den unga om hurdan S. var; det räckte att hon visste att hon var min flickvän, för termen flickvän bär ett löfte om att personen i fråga är av särskild betydelse. Men till slut kom det oundvikliga då mina känslor var någonting jag inte kunde blunda för, här även om det i själva verket bara rörde sig om oförmågan att skilja mellan lust och kärlek. Jag visste vad som väntade när jag klev in genom dörren. Jag är nämligen av uppfattningen att saker har sin gång, att man bör följa de impulser och känslor som spelar en väsentlig roll i ens liv, och hur de tär på en inifrån ifall man blundar för dem, lämnar dem åt sidan, och en halvtimme senare var jag och S. inte tillsammans längre. Hon grät, och hade gråtit ett tag (hon grät redan när jag kom in). Jag förklarade för henne hur mycket jag älskade henne, hur jag inte ville att det skulle ta slut och att vad vi hade ihop aldrig kunde komma till ett egentligt slut – vår gemensamma grund var starkare än så - men hur ett slut likväl var oundvikligt. Jag ville hålla om henne men jag kunde inte förmå mig att hålla om henne (skulle hon stöta mig ifrån sig?) och jag sade att vi kanske borde pröva att vara ifrån varandra ett tag. Hon fortsatte gråta och vi satt tysta ett tag, jag sade att det kanske vore bäst så - ifall vi vore isär ett tag - och jag närmade mig henne på sängen och hon lutade sig till slut emot mig. Jag höll om henne. Jag hade tidigare inte förstått hur mycket jag betydde för henne, och framför allt inte hur mycket hon betydde för mig, och jag kände mig faktiskt till freds med situationen. Det var en känsla av lugn och försoning, trots alla tårar, för det var över. Jag lämnade hennes lägenhet med en känsla mest träffande beskriven som en blandning av melankoli och optimism, och den karaktäristiska luften för lummiga nätter under första hälften av våren slog mig på ett sätt den vanligtvis endast slår den som upplever det för första gången. Jag promenerade till den unga och när jag kom fram släppte hon in mig. Jag visste inte ifall hon ägde lägenheten eller ifall hon hyrde, men det kunde göra detsamma. Den var bohemiskt inredd men samtidigt mycket sparsmakad. Det fanns inga skivor, det fanns en TV, det fanns ingen stereo och där fanns väl egentligen mest prydnader, fast jag vill inte kalla de prydnader, snarare ”ting av personligt värde”. Jag stannade över natten och vi hade sex och hon kom två gånger, jag kom en gång och vi somnade som två skedar (hon var den mindre skeden). Hon vaknade och steg upp före mig för att gå till biblioteket och lämna igen lånat kursmaterial. Jag åt ingen frukost utan gick hem till mig, men stannade och köpte bröd på vägen. Väl hemma åt jag av brödet. Ett tag funderade jag på att ringa S., men valde att inte ringa henne, och jag satt ensam hemma fram till kvällen då jag bestämde mig för att promenera tillbaka till den ungas lägenhet. Jag förutsatte att hon var hemma för hon hade inte yttrat sig om några planer för kvällen. Jag hade inte bytt kläder sedan gårdagen, då min övernattning hos den unga var oplanerad. Jag bytte till en annan kavaj. Den var svart, den mer vardagliga kavajen från gårdagen var mörkgrå. Ingen av dem hade ränder. Jag gick genom staden - hon bodde i ett lägenhetsområde i utkanten - och jag fick för mig att köpa en blombukett. Förvisso en ganska liten blombukett, men ändock en blombukett. Det var någonting jag kom att ångra, för när jag väl var framme vid den ungas lägenhet visade det sig att hon inte var hemma. Jag förebrådde mig för min egen fånighet och satte mig ned i trappuppgången. Hon hade andra planer för kvällen och jag hade köpt en blombukett. När jag fick för mig att köpa blombuketten spelade jag upp scenariot i mitt huvud, hur jag skulle ge henne blombuketten som en fin gest - av uppskattning - och hur det hela skulle vara ytterst anspråkslöst. Men nu då jag satt i trappuppgången hade min anspråkslösa blombukett blivit en elefant i min hand. Ett hånfullt, gigantiskt elefanthelvete. Jag kunde omöjligen behålla den. Jag gick ut på gatan, letade upp närmsta papperskorg och kastade blombuketten och kom fram till att jag aldrig mer skulle tänka på den; blombuketten skulle aldrig mer existera. Jag gick i rask takt hemåt igen. Men utanför blomsteraffären - där jag tidigare köpt blombuketten - stod S. Hon bar blommig klänning, med små stilfulla blommor. Hon sade hej och vi kramades. Jag frågade hur hon mådde men bad väl egentligen inte om svar och vi kramades igen. Jag sade att hon hade en fin klänning och hon tackade. Vi började promenera tillsammans och satte oss ner där man kan sitta, till exempel parkbänkar eller staket som inte är trubbiga, utan har en slät yta ovanpå. Till sist satte vi oss på ett kafé. Vi hade promenerat relativt långt, och var i för oss outforskade kvarter när vi fann kaféet där vi till sist satte oss. Hon frågade mig inte om den unga, och jag berättade inte om den unga, för jag tänkte att hon skulle må bättre ifall hon inget visste så jag sade ingenting, och ifall hon var till att fråga vet jag fortfarande inte vad jag skulle ha svarat. Vårt samtal gick med en självgående intensitet, likväl med ett lugn. En stillhet. Det överskuggades dessutom av melankoli, någonting jag vill påstå var till mötets fördel. Vi nådde full förståelse, och jag anser att det var vid detta tillfälle vi förädlade vår relation till varandra, vår sammantagna relation, inräknat allt vi genomgått ihop. När vi bestämde oss för att säga hejdå blev hon tårögd, och vi stannade ett tag längre, tack vare eller trots hennes tårar, och jag omfamnade henne. Hennes hår var mot mitt ansikte. Doften fick mig att sakna henne; sakna det vi en gång haft. Men vad som gjorde mig belåten med nuet var friheten att hålla om henne utan att behöva kyssa henne. Utan att bära ansvaret att värna om hennes välmående. Jag behövde inte längre räkna in henne i mina planer, hur vardagliga de än må ha varit: jag var inte längre en del av ett ”vi”. Denna frihet - denna avsaknad av ansvar – fick mig att förbli belåten med nuet, trots att jag saknade henne och det vi en gång haft. Vi skildes som vänner. S. gick hem till sig, och jag började gå men utan något egentligt mål. Till slut fann jag mig själv utanför samma blomsteraffär där jag hade köpt blombuketten, den blomsteraffär utanför vilken jag träffade S. Det var en vacker ung vårnatt och det låg dagg på bladen i träden längs gatan. Jag fick för mig att gå tillbaka till den ungas lägenhet. Mitt positiva humör skulle ha varit smittsamt ifall jag hade haft någon att smitta och jag började vandra jäms med träden och bladen och daggen och till min förvåning var blombuketten kvar i papperskorgen utanför den ungas lägenhet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig förvånad, förmodligen det att jag hade kastat blombuketten på sådant demonstrativt manér att jag i tanken fick för mig och innerligt hoppades att den inte bara hade försvunnit från mitt medvetande utan även utraderats ur sitt fysiska fängelse, befriad från sin form. Jag stannade upp vid papperskorgen och plockade upp blombuketten och när jag höll den i min hand var den inte längre ett hån mot mig: den hade avreagerats, och i min hand var den åter min - åter den ungas - och inte alls den fysiska gestaltning av vad som fick mig att kasta den i papperskorgen från första början. Jag började gå mot den ungas lägenhet med blombuketten i handen och när jag väl var framme var hon hemma och jag gav den till henne. Hon log och kysste mig och jag gick in. Hon kom två gånger, jag ingen.

/moralistoskar