Ett par av de låtar som jag anser har förstört mitt liv, i påtaglighetsordning, mest skada skedd först:
Pulp - The Fear
the harbinger of my discontent. har lyssnat på denna låt sedan åttonde klass. Skål för sex år av olycka. När jag var som mest nedgrävd i ett hål förra våren lade jag upp hela texten här på bloggen till mina vänners stora förtret. Den representerar all osäkerhet och tvekan jag någonsin känt inför någonting. Men jag älskar den. Den är ljudet av någon som tappar greppet.
The Wombats - Let's Dance To Joy Division
hörde denna låt första gången 2006, tror jag. har haft den på huvudet sedan dess. varje gång någon nämner någon av dessa ord eller fraser kommer den tillbaka: liverpool, uppskatta ironi, joy division, cure, broken heart, tear us apart, konceptet "önska låt", konceptet "hänga upp saker i taket" etc. Sedan stannar den där, dag som natt, i en vecka.
Miss Li - Dancing The Whole Way Home
gud, jag hatar denna låt. den har inte förstört mitt liv så mycket som gjort mig till en mycket, mycket bittrare person som hatar glada människor som är kära i varandra. snälla, dö.
Snow Patrol - Chasing Cars
gud, jag älskar denna låt. varje gång den kommer på på en pub eller hemma måste jag ställa mig mitt på golvet och dansa camp till texten, vilket även innefattar att "rocka loss" när väl emogitarrerna kommer in.
The Clientele - Saturday
öppnade en värld av att gråta på mattelektioner, bussar, tåg, parkbänkar, promenader, på golv, i stolar, i sängar och under bord.
...det var nog allt. Tänkte att jag kanske borde fixa ett jobb trots allt.
1 kommentar:
HAHA, åh.
Kan inte annat än instämma angående Saturday. Utan den skulle jag nog fortfarande inte veta hur man gråter på grund av annat än olidlig fysisk smärta, typ en spik genom aortan eller handen eller ögat. Eller ett vedträ mot ens penis, följt av blod istället för spermier och en tyngd fastskruvad i vaden.
Skicka en kommentar