Ännu en gång sitter jag ensam hemma utan någon att umgås med. Utan någon att träffa. Med tanken på att just nu från tidigare ikväll så umgås alla som jag känner med någon eller några, och har liksom jävligt kul. Trots denna känsla av ensamhet så har jag precis kommit hem från Mantorp. Vi tittade på DeeM, vi åt choklad och hade kul tillsammans. Just ikväll är förmodligen roten till att jag trots allt känner mig ensam för att jag egentligen, istället för att sitta i Mantorp och lyssna på DeeM, skulle ha varit hemma nöjd och belåten med att ha varit på besök hemma hos min familj med Amanda och Sofia. För liksom tänk, någon ville hitta på något med mig. Inte med mig och mina kompisar. Inte fest eller så, alltså. Jag skulle vara vännen som dom skulle umgås med efter skolan. Men dom kunde inte. Istället deppade jag hem till min familj för en kort visit och lämnade en hyresavi till mina föräldrar. Fast brorsdottern var där. Hon ville varken äta bröd eller dricka saft, men brödkanten var gott. Jag åt tre smörgåsar med margarin och skivbar leverpastej på. Jag drack en kopp kaffe och ett glas mjölk och åt två digestivekex. Jag klappade Semlan och klappade Otis lite granna. När jag skulle åka hem ville Linnéa att jag skulle stanna. Rasmus sa hej då på sitt konstiga vis. Mamma skjutsade hem Jonette och Amanda. Jag tänkte åka hem. Egentligen ville jag inte åka till Mantorp, men när jag tog samma buss som Kim åkte med så tänkte jag att jag lika gärna kunde åka. Adrian är inte hemma nu när jag kom hem. Nu förstår jag varför jag inte kommer sakna Mjölby. Fast jag har vetat det länge nu. Jag har inget här att göra. Fast jag klandrar inte någon. Jag förstår dom.
Jag kan inte för allt i hela världen förstå varför någon skulle vilja umgås med mig. Här sitter jag nästan varje dag och är inloggad på msn men är för feg för att skriva till någon för att jag känner mig så tråkig att alla bara tycker att det är jobbigt och en pina att prata med mig. Det är knappt så att jag vågar skriva till Oskar längre när vi är inloggade samtidigt. Han är nog trött på mig. Amanda svarar aldrig, Sofia svarar med smileysar för snällhetens skull. Nils och jag har aldrig något att prata om. Fattar inte varför jag loggar in på msn. Jag saknar att prata med Alexander på msn klockan nio på kvällen när han var nyvaken och sedan prata med honom när han gick och la sig klockan tolv igen. Sedan på morgonen efter så gick man in på delade sidor och hittade hans morgonaktiviteter från klockan sex på morgonen.
En gång tog jag mod till mig att försöka bjuda över Sofia mitt i natten när jag satt hemma och var ledsen och ville ha lite sällskap. Men liksom jag är inte den som bah "hej, jag är skitledsen. kan inte du komma hit? liksom du gör mig alltid så jäkla glad" så jag frågade om Sibylla var öppet. Sedan fastlog vi att det var öppet, så jag frågade om hon ville haka på att köpa läsk och sedan dricka sprit. Hahadetkanjutassomvärstagrejentypsomattjagvillefåhenneisäng. Men hon sa att hon var osugen på fest. Det var inte natt ens, minns jag. Det var på en vardag, tror jag, så Sibylla hade öppet till typ 22.00-tiden. Så kvällning. Jag visste däremot inte att jag räknades som fest, eller hon kanske trodde att vi skulle ha fest. (Eller så var det en fredag. Eller en lördag. Fan jag minns inte.) Men allt jag ville ha var lite sällskap så att jag kunde glädjas lite för en gångs skull. Men hon ville inte. Så då drack jag ren sprit i min ensamhet, för jag orkade inte gå till Sibylla om det var ovärt. Sedan svalt jag.
Amanda svarar aldrig på msn.
Och så min jäkla telefon. Den är som mänskligheten tror att mänskligheten är: existerande utan anledning. Jag använder den banne mig aldrig. Det är ingen stor överdrift, för jag använder den inte ens varje dag. Ibland, och det är kanske två dagar i veckan, använder jag den. Tre dagar som max. När Joakim ringer eller när jag sms:ar honom. Fast han svarar typ aldrig på sms, så den enda gången som jag får användning för telefonen på riktigt är när han ringer. Oskar och jag har inte fylleringt på för länge. Det var min andra användning för den. Fast Sofia ringde en gång. Det var den där gången som hon och Amanda och Torbjörn skulle komma på besök. Jag var i Ödeshög då, när dom stod utanför min lägenhet och Sofia ringde och frågade mig vart jag var. "I Ödeshög" sa jag. Liksom, ingen umgås ju med mig, så varför skulle jag tro att dom skulle komma då? Dom frågade om dom skulle vänta på mig, och jag sa att dom skulle göra som dom ville. Sedan la vi på. Det var mitt och Sofias enda telefonsamtal. Ni kanske undrar varför jag pratar om en telefon hela tiden, ni kanske tror att det är en sådan som man stoppar in i väggen och tycker att jag är konstig som tar med den till min familj och kopplar in den där. Jag använder inte ordet mobil, bara. Jag säger telefon istället. Precis som jag säger smörgås istället för macka. Nåväl. Dom väntade på mig. Det var ett tråkigt tröstbesök (för den som inte vet varför dom kom på besök: Adrian var bortrest i en vecka så jag bodde i mitt hem ensam i en vecka) för jag var tråkig, trött och ledsen. Alltså, sådär ledsen så att jag ville vara själv.
Nu var typ alla mina kompisars nummer sparade på min förra telefon, som jag råkade sabba i sömnen, så nu har jag inga telefonnumer. Fast det spelar ingen roll. Jag sms:ar aldrig någon. Ibland vill jag sms:a Sofia. Ibland Amanda. Men jag vet däremot inte vad jag ska skriva. "Hej. Jag vet att vi aldrig liksom umgås eller så, förutom när det är typ fest någonstans (oftast här då, alltså, jag kommer ju typ aldrig till andras fester...), men det vore kul att göra något. Liksom, du och jag. Du vet, vara kompisar. Lite granna. Testa på det. Om vi inte gillar det så behöver vi ju aldrig göra om det." Men sedan då? Om jag liksom skulle fråga någon om vi skulle hitta på något. Vad skulle vi göra? Jag är ju tråkig. Det är nog därför som ingen egentligen vill göra något med mig. Förmodligen skulle personen i fråga inte kunna umgås med mig på tu man hand. Men jag klandrar den inte. Jag klandrar mig för att vilja fråga från första början.
Men nu kan jag ju inte göra det i vilket fall som helst. Jag har ju nästan inga nummer kvar. Men det spelar ingen roll om jag har det eller inte. Det är inte som om jag någonsin ringer/sms:ar eller om någon tar kontakt med mig. Jag skulle kunna stänga av mobilen i en vecka, och när jag skulle sätta på den skulle jag antagligen få max tre sms. Två från Joakim där han frågar varför jag inte svarar och ett från mamma där hon berättar vilken god mat dom ska ha en av dagarna i veckan och att jag gärna får komma på besök och äta med dom. Sedan får dom reda på att jag har stängt av telefonen och "lämnar" mig "i fred".
Ibland gråter jag för att jag är ensam. Jag är en fin människa. Jag kräver inte att man ska ligga eller dela säng med mig, krama, pussa, kyssa eller älska mig. Men lite närhet tycker jag att jag kan få. Speciellt när jag har gått och kärat ner mig.
3 kommentarer:
Du är fin, Nils. Jag önskar att vi hade möjlighet att träffas. Jag skulle dricka té för din skull.
ibland blir man ensam. man vet inte riktigt vad som hände och så märker man att man är ensam. och man kommer på att man faktiskt inte har någon att ringa på en fredagkväll. själv blev jag förvånad, och jag har väl inte direkt vant mig. det är synd att det är så fruktansvärt tråkigt att inte ha någon att umgås med. jag kan inte ta tag i mig själv, sysselsätta mig. det jag håller mig vid är att det snart är påsk, påsk och sedan kommer sommaren och sedan är det bara att ta sig någon annanstans. jag vet inte. fjantig kommentar men det spelar ju ingen roll.
Nja, nje, ensamhet är inte så fjantigt, ännu mindre att uttrycka den. Hur man än går tillväga för att göra det...
Skicka en kommentar