tema: fjäderfascism

Det fantastiska menageri som östra London stoltserar med är en av de allra finaste ingredienserna i vårt dagliga liv här och en viktig påminnelse om naturens skönhet i denna regnskog av betong och asfalt. Statslevande rävar, herrelösa katter och sporadiska kackerlackor är alla exempel på de pälsklädda och bevingade vänner som, tillsammans med oss, utgör Shadwellslummens symbios.

För ungefär en vecka sedan fick vi, så att säga, tillökning i kollektivet, då en stadsduva bestämde sig för att lägga två ägg i ett hastigt konstruerat bo på vår balkong. Detta såg Marianne och jag självklart som något väldigt spännande och en chans att bevittna födelsens under mitt framför våra ögon. Tyvärr delades inte denna entusiasm av lägenhetens övriga ockupanter, som tyckte att alla "fjäderfän" och deras "vidriga yngel till avkomma" helst skulle avrättas för den oförlåtliga överträdelse som deras existens utgör. Vår kära lägenhetskamrat Rebecca har diskuterat ämnet här, där hon refererar till min och Mariannes bristande sadism som "idioti-etik". Vidare kallar hon sina Mussolini-inspirerade principer för "konsekvensetik", men erkänner samtidigt att dess grundtes bygger på att "duvor är äckliga".

Nils står sorgligt nog på Rebeccas sida i konflikten och vi sover numera vända från varandra i vår dubbelsäng. Men jag försöker att inte ta deras hat på allvar, då de säger att boet borde kastas över balkongkanten, att äggen borde stekas och att duvmamman borde plockas, stympas och halshuggas. Man får helt enkelt se de komiska i deras absurda fanatism. Tänk Stoppa duvan på Cartoon Network. Rebecca är lite som den elake flygplanspiraten, med sina desperata försök att en gång för alla mörda den hjälplösa, men ständigt listigare, fågeln. Nils är den fnissande hunden i planets passagerarsäte.

Än så länge har James inte tagit någon officiell ställning i diskussionen, men jag litar fullt på hans omdöme då han är en spirituell och solidarisk människa. Med honom på vår sida kan vi kanske inte bara rädda den okläckta duvan från rovfåglar och fobiska människor, utan också hjälpa den till en lite bättre uppväxt i storstadens hårda klimat. Att jag säger "duvan" i singularis är av den hjärtskärande anledningen att ett av de två äggen har förolyckats. Trots stark misstänksamhet från min sida så har vi konstaterat att incidenten inte är orsakad av våra mordiska rumskamrater, utan snarare en oturlig instinkt från moderns sida. Snälla, hjälp oss att rädda det kvarvarande ägget. Visa ert stöd och låt inte fågelförskräckta människor som Nils Westman få sin fascistiska vilja igenom.