Jag försöker för allt jag kan upprepa mönster för att i mitt sinne koppla saker till just exakt denna stund, denna period. Arbetslös, osäker och lycklig i London. Ungefär som att jag har med en huvudbonad, vilket är min sommarkeps, som jag var sjukt lycklig i för att det var en så fin sommar, som jag nu tänkte koppla till London, så lyssnar jag ständigt på The xx (sjukt bra. topp fem förra året, lätt.), dricker Strongbow (utöver all vanlig öl här, som typ Stella eller Red Stripe. Men de smakar för nondeskript för att kopplas till något.), äter chips (pommes, alltså) och panerad kyckling, dricker "Lapsang Souchong"-te, lyssnar på Heartland, ser på gameshows på 4od och BBC's motsvarande streamingtjänst etc. Bara för att bli påmind i framtiden. Vad jag nu än gör. Fråga inte, snälla.
Det har åkt, och åker bort, folk från London nu. Det är synd, det blir tråkigt, men det kanske också betyder att man kanske kan gå och lägga sig någorlunda tidigt. Fast om jag ska vara ärlig så är vi uppe längre om det bara är jag och Henrik som ligger hemma och ser tv-serier. Vi lever till hälften på dagen och till häften på natten. Vi får se. Vi kanske har jobb på gång. Men fråga inte om det heller, snälla. Jag lovar att berätta när jag får ett.
Jag var i stan idag. Oxford Street, bland annat. Jag gick in på Selfridges, det gjorde sjukt ont. Ni förstår inte hur mycket snyggt det fanns där. Jil Sander, Comme De Garcon, Marc by Marc Jacobs, Ann D, Raf Simons etc. Asfint. Synd att jag inte har råd. Terapishoppade en hooded scarf och en fin, randig tröja på AmAp istället. Om jag blir välbetald ska jag shoppa på Selfridges. Typ en Jil Sander-kavaj. Borde dock gå in på Uniqlo och titta på hur den riktiga Jil Sander har lyckats med att designa en kollektion där. Det är inte så farligt dyrt.
Nåväl. Har inga planer imorgon. Säg till om ni hittar på något.
1 kommentar:
Första stycket är så jäkla true. Faktum är att det är i princip ända sättet att göra perioder episka.
Typ senast då jag och E. var i Stockholm, med enkla medel (en halvkass Nu Yorican-samling) fick den sitt anthem, sin känsla och sin plats i ens minnesbank.
Och se bara vad man gjorde med gymnasiet: it became epic med hjälp av att nöta samma ställen och samma musik. Kommer man någonsin sluta gråta till Dusty Springfield och Electrelane?
För att inte tala om bussresor och postrock...
Skicka en kommentar