...and I deserve to never not feel
Ni vet säkerligen att jag är lite utav en känslonarkoman, eller vad man nu ska säga. Om jag får ge mig själv en diagnos. När någon annan dristar sig till att analysera mina handlingar och klistra på mig en lapp där det står "osäker" eller "motsägelsefull" blir jag otroligt irriterad. Det är nog bland det värsta jag vet. Att bli tillplattad till en liten kliché av någon som tror att de vet något om mig som inte jag vet. Även om nu så skulle vara fallet. Det, och att bli dumförklarad, avvisad eller nedtryckt. Men alla hatar väl detta.
Jag har säkert sagt tidigare att jag mår som sämst när ingenting lyckas ta sig in. När något vackert eller sorgligt eller hemskt eller tragiskt eller underbart bara glider obemärkt förbi. Ibland känns det som att dessa tillfällen haglar allt tätare. Jag kanske bara är rädd. Som din vanliga, nyblivna tjugoåring. I'm a mess, men bara för att jag är rädd för att undantagstillstånden försvinner. Att jag bara en dag ska sluta springa efter bussar klockan sex på söndagmorgonen som jag inte ens vet var de är påväg, bara för att jag vill ta mig någonstans. Eller att inte varje kväll, morgon och dag inte alls veta var jag är påväg, utan bara drömma mig bort i omöjliga förutsägelser och slumpmässiga händelseförlopp, som aldrig kommer att sammanfalla med verkligheten, som ger mig precis det liv jag vill ha, utan att någon skada har skett. Eller bara inte sakna vissa människor så fruktansvärt mycket att så fort jag lämnas ensam med mina tankar så vill jag bara gråta tills de kommer och tröstar mig. Men ändå aldrig inse att det alltid finns en chans att jag aldrig någonsin träffar dem igen.
En annan sak jag tänkte säga. Jag tänkte inte att det här skulle handla så mycket om London, eftersom att ni inte är är. Ni bryr väl egentligen mest om mig, på ett eller annat sätt. Typ. Det är så jag brukar tänka, anyway. Jag lever, likt en parasit, på att åtminstone en människa faktiskt bryr sig om mig vid en given tidpunk, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar