Ni vet måndagar. Dagen det var för en stund sedan. En halvtimma för er del, en och en halv för mig. Typ. Ni vet hur dessa måndagar är lite mörkare än alla andra dagar runt dem? Jag har aldrig haft något problem med dem, egentligen. Eller jo, men det har grundat sig i andra saker, så som att jag under stora delar av mitt akademiska liv har slutat sent. Vilket i Luleå allt som oftast innebär att alla man bryr sig om har åkt hem och att solen har gått ner. De är hursomhelst mörkare. Måndagar. Som nu. Det är inte som att jag är olycklig, eller något. Jag bara gled in på alltmer mörk musik eftersom. Det började med att jag var happy-go-lucky och lyssnade på Vampire Weekend och Belle & Sebastian i laptophögtalarna i Henriks sällskap. Nu sitter jag här med hörlurar och lyssnar på Arab Strap och Trail Of Dead. Jag spelade några låtar Arab Strap innan hörlurarna åkte på, men det kändes som att jag drog ner Henrik i mitt personliga måndagsmörker. Så var nog säkert inte fallet, men...
(On a lighter note: provade en Brandy Alexander, som Anthony Blache i Brideshead Revisited dricker. Asgott, I though. Det må vara måndag, men lite kan man väl unna sig? "I LIKE getting drunk at luncheon!". Ja, inte riktigt, men ni förstår vad jag menar.)
Jag gjorde ett ryck här om kvällen för att kunna tillfredsställa dessa mörkare behov när de väl kommer. Mitt på soliga dagen finns de inte, men vissa nätter, och vissa mornar. Ni vet, rätt eller fel typ av promenad. Och då är det bra att ha. Lite blandat skrän och depp. Jag står ju allt som oftast för uttalandet "glad musik har inget existensberättigande". Jag menar visst, spela er jävla festmusik, men den kommer aldrig nå in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar