tema: this is england

I den multikulturella smältdegel som östra London utgör har merparten, om inte ännu fler, av de människor man möter på gatan sina rötter någon annanstans än just här. Med (enligt osäkra källor) Europas största moské ett stenkast från vårt hem i Whitechapel är dessa kvarter hem åt större delen av huvudstadens muslimska befolkning - och mellan Victoria Park i nord och Tobacco Dock i söder återfinns vad som känns som en stor del av den svenskfödda. Förmodligen på grund av vår sill och nubbe-doftande mötesplats Fika på Brick Lane, där personalen är uteslutande svenskspråkig.

Den senare iakttagelsen baseras i och för sig mest på att alla våra svenska vänner bor mellan dessa geografiska punkter och eftersom det (enligt ännu osäkrare källor) lever cirka 300 000 svenskar inom stadens gränser, så antar jag att det mycket väl kan finnas betydligt fler av våra landsmän i västra delen av staden. Men fuck them.

Ibland händer det dock - när man minst anar det stöter man på en faktisk britt. En real Londoner. Detta är vilka jag har mött hittils:

1. Al, en poet med missförstått-geni-vibbar som vi träffade på gayklubben Joiners i torsdags. Ytterst trevlig, ska förmodligen träffa honom igen nästa vecka.

2. James, Vår nya flatmate. Vänlig, lite knäpp. Röker på mycket och försökte i förgår att laga spagetti i vattenkokaren.

3. Ett drägg som stod bakom oss i kön på Sainsbury's. Så extremt engelsk att han hade en alltför regional dialekt för att man skulle förstå mer än en tredjedel av vad han sade. Vad jag uppfattade var i alla fall att han tyckte att jag hade en "girl's haircut" och att han och hans kompisar skulle slå Nils om han såg oss igen och Nils inte övertalat mig att raka huvudet. Typ. Chav-kontakt av tredje graden.

Fast egentligen så är det ju mångfalden som gör att detta är en så intressant plats att leva på. Vi har träffat fantastiska människor från bland annat Tyskland (Alex, bor i vårt vardagsrum), Brasilien (Paollo, klippte min "girl's haircut") och Frankrike (Damien, Johannas rumskamrat Karins pojkvän. Har bara träffat hon en gång för en månad sedan, men han verkar helt ok). Det är inte så att jag vill klaga över bristen på engelsmän, de finns ju här i miljontals om man bara letar lite. Det är bara det att så många blåa radhusdörrar som vi har gått förbi de senaste veckorna så önskar man att Hugh Grant hade kunnat kika fram ur åtminstone en av dem.