tema: en förlorad värld

sorry. didn't write. Idag fyller jag tjugo år, ifall att någon känner för att gratulera mig! Kommer dock inte att komma kunna köpa ut åt någon, utöver postorder. Eller något. I afton ska vi till Notting Hill på klubb. Har inte varit så långt västerut på två år, nästan. Det blir kul, I hope. Vet inte vad det var för klubb, men jag gillar Notting Hill.


Här om dagen somnade vi ett gäng på en madrass i Elins tidigare lägenhet, på Brick Lane, där vi huserade tidigare, till Brideshead Revisited. Jag har, av någon anledning, de tre första avsnitten i en klump. Det var ganska rofyllt. Det är en så sjukt vacker serie. När jag insåg att både jag och min laptop höll på att överhettas av den erfarenheten begav jag mig upp till den svalare dubbelsängen på övervåningen. Men ändå. Jag älskar den serien otroligt mycket. Som det sig bör ger den nostalgiska känslor (det är liksom det den går ut på, i slutändan...), men även lite osäkerhet. Som när man var barn och såg på Disneyfilm, och alltid valde vilken karaktär man skulle "vara" medans man såg filmen. Typ om man såg Aladdin så ville jag vara antingen Aladdin (han har schysst hår och *spoiler alert* får flickan. fast så tänkte jag nog inte då, riktigt) eller anden (för att han var kul, eller något. Whatever.), och min spralliga lillebror ville förstås vara Abu, eller hur apans namn nu stavas. Vem är Sebastian Flyte? Vem är Charles Ryder? Tidigare såg jag det som att det var jag som var Charles. Började på en ny skola (gymnasiet). Hade vänner. Blev uttråkad. Fick av en slump nya, spännande vänner, och i synnerhet en, vars vänskap med skulle komma att motstå det mesta. Jag menar självklart Oskar. Och självklart kommer vår vänskap att med god marginal genomlida detta avstånd också, utan minsta problem. Jag har ju som sagt flytt.

(Snälla, sluta läsa ifall att ni inte redan har, och vill njuta till fullo av boken eller serien Brideshead Revisited. Och jag rekommenderar båda å det grövsta. Boken läste jag, med tårar i ögonen, på en tågresa till Göteborg, om jag inte misstar mig. Serien sträckade jag tillsammans med Oskar och Henrik, inför biofilmen. Som naturligtvis var en besvikelse.)

Just nu är rollerna mellan mig och Oskar ombytta. Jag är väl förmodligen den som är mest sannorlik att ta till flaskan i ren förvirring och saknad, medans Oskar kanske snarare tar Charles väg. Någon form av säkerhet och stadga. Förhoppningsvis leder inte det till att hans liv en dag helt oförklarligt blir grått. Men det tror jag inte. Och jag tror inte att jag tynar bort, ensam, någonstans avlägset, efter ett onedtecknat och alltför kort liv.



Åter till verkligheten. Jag hoppas att jag inte sårar någon med detta. Det är endast skrivet utav kärlek. Jag har ett hem, för övrigt. Shadwell. Vet inte om jag nämnde detta tidigare. Det är fint, på ett ganska kantstött sätt.