tema: sammet, under jorden

Vissa band och artister får man aldrig nog av. Eller, man får nog, men endast i en kortare period, sen återkommer man till sin älskling och undrar hur man någonsin kunde vara utan, för att sedan ledsna igen efter ytterligare ett halvår av intensiv kärlek.
WHY? är av den kalibern, Bob Dylan är av den kalibern när det kommer till några enstaka album (Blood on the Tracks, Highway 61 och Blonde on Blonde), samma med Bowie, också albumvis (Ziggy S., Low och Hunkiga Doris, och vissa klimax under Station till Station). Men det band som stämmer in på det här mer än något annat är Velvet Underground. Jag kan inte sluta älska Velvet Underground, även fast jag endast lyssnar i korta, intensiva perioder.

En stor anledning till varför det har blivit så här är nog för att deras album är så extremt olika och så extremt bra att det är omöjligt att tänka t.ex.: "äh fan, White Light är bästa skivan liksom, vad ska jag med de andra till?", för, faktum är, att inget album är bättre än något av deras andra, åtminstone inte längre än i två månader. Det var så det började för mig, och det är så det nog alltid kommer vara.

Det hela började nämligen med ett avgudande av debuten, VU&Nico, i en sån där typiskt pregymnasial fas bestående av Roy Lichtenstein, Andy Warhol, NEU!, Kraftwerk, Blonde on Blonde-knytning av sjalen, lockigt hår, solglasögon och helknäppta skjortor. Jag fullkomligen älskade skivan, och allt vad den innebar: bara bananen på framsidan i sig liksom, jag ba, guuuud!, vad otroligt. Hade aldrig hört något liknande.



Jag kom till slut till insikten att visst, den är ju guuuud! så otrolig, men faktiskt inte lika otrolig som White Light/White Heat. VU&Nico är faktiskt väldigt mesig i jämförelse, och så blev man ju less på Nico då man köpte Chelsea Girls och råkade lyssna sönder hennes ljuva stämma och sen varje gång man slog på VU&Nico igen så ville man gå och kissa. Och så slog man på White Light/White Heat och ba SHIIIT, AJ!, BÄST!, så jäkla coolt, ljudteknikern pallar det inte, han GÅR UT mitt i inspelningen! Så jäkla ursinnig skit det är, så extremt.., rått. Förutom den där mesgrejen i mitten men vadå, man var ju van efter VU&Nico som typ bara innehåller gulligheter om att springa efter transexuella och typ: pussinussi tihi köpa hasch och så Nico som är lite bakfull och sjunger om speglar. Utöver delen i European Son då de krossar glas och drar stolar mot aluminium är det ju egentligen ett rätt kärleksfullt album, med lite inslag av pervetion. White Light var det coolaste jag hade hört. Det gjorde ont i öronen och jag älskade det. Det var för bra för att vara sant. Eller, bra och bra, men det var jäkligt coolt. Och faktum är att det är det fortfarande. Jag hade aldrig hört något liknande.



Men sen insåg jag att, det som är bäst, det är ju faktiskt pop. Och Velvet Underground gör ju faktiskt helt underbart perfekt vacker bästpop! Candy Says, som inleder The Velvet Undergrund, deras tredje album, tog mitt indiehjärta med storm.., jag ville lägga mig på en säng och gråta, jag insåg vad det hela handlade om, jag ville inte ha ont i öronen, jag hade ju ont i hjärtat, jag ville höra det vackra och jag började inbilla mig att The Velvet Underground var ett album faktiskt mer intelligent och moget än de två innan. Jag började tänka logiskt, jag tänkte: det handlar väl ändå om musiken, inte om bananer, glassplitter och oväsen? Det behöver inte handla om heroin, voyurism, BDSM och att använda soptunnor som trummor. Vad det handlade om var musiken, jesus och, visst, en liten dos heroin. Jag hade aldrig HÖRT något liknande!



Men vadå, sen kom sommaren, då kom Loaded in i mitt liv: det fula sladdbarnet, och allt var så slick, och så fel, men ändå så braaaa, det gjorde ont! Och det var så somrigt! Gräset liksom! Enda albumet med en rejäl dos fillers (Train Round the Bend, Lonesome Cowboy Bill... Kom igen liksom), men å andra sidan ett album med några helt fantastiska pärlor, och där det faktiskt kändes ganska kul att den inte var fläckfri! Ett mobbat barn, och vem älskar inte ett mobbat barn? Det kallas medmänsklighet... Så än en gång var jag splittrad: visst, det här är inte lika rått, tänkte jag, och det är kanske inte lika, ja, lika bra som det SKA vara, vi talar trots allt om sladdbarnet som Lou Reed övergav, sladdbarnet som skulle vara "Loaded" med hits men som egentligen mest bara blev frustrerande analt. Men jag älskar det. Trots att man nog har hört liknade. Och att framsidan är vedervärdig.



Nu har jag kommit fram till ett svar. Alla albumen är lika bra men omöjliga att jämföra. Så jag måste äga alla. Därför ska jag köpa alla, på vinyl, en gång för alla. Äger redan bananen men efter alla dessa fester är det champagne över hela b-sidan så jag kan lika gärna kasta skiten.

Det var spännande att upptäcka alla albumen i tur och ordning och älska alla albumen i tur och ordning helt hämningslöst. Det har aldrig hänt mig med något annat band, faktiskt. Hejdå. Ps. Velvet är faktiskt ett av världens bästa band ds.