Sufjan Stevens kanske aldrig släpper ett låtbaserat album igen. Förmodligen gör han det, men kanske inte. Men han har i alla fall skrivit lite låtar. Här är en. Helt gratis tar den tio minuter av ditt liv, som du aldrig, aldrig någonsin kommer få tillbaka. Men låt inte det hindra dig. yssna åtminstone fyra och en halv minut, då tjejen börjar sjunga. Sen ska vi tala om mig.
Jag hade sovmorgon i morse. Skulle börja efter lunch, vilket innebär att jag måste ta bussen kvart över tolv. Klockan sju minuter över tolv vaknade jag, efter en lång och intensiv snoozeperiod som eskalerade i att batteriet i min telefon tog slut. Jag klädde på mig och sprang till bussen. Men jag hade inte borstat tänderna, ätit lunch, applicerat deo, fixat håret etc. Jag skulle ha kommit till jobbet som en illaluktande buske i en Jil Sander-kofta.
Det var så jälva grått ute. Helt fruktansvärt grått. Precis som igår, i förrgår och dagen därför innan. Och precis som förra helgen. Precis som under spelningen i fredags. Jag kan inte ärligt påminna mg om att ha sett en enda färg på hela november. Jag stod vi busshållplatsen ett tag. Sedan gick jag hem igen. Åt. Applicerade deo. Jag kände att detta skulle komma att bli en värdelös, tråkig dag som ingen kommer att komma ihåg. Det som fick mig att gå hem var att jag hade glömt mina hörlurar. Mest. Jag åt en laxmacka och läste insändarna i NSD (specialintresse: knäppskallar som skriver till lokaltidningar för att de inte vet bättre) och höll på att missa bussen.
Jag lyssnade på Girls på bussresan. Blev tårögd till Hellhole Ratrace. Flera gånger. Varje gång refrängen kom tillbaka. Det gjorde mig glad. Det kanske inte skulle bli en känslolös noverberdag idag, trots allt. Det blev det inte.
Fikade senare på eftermiddagen. Det var trevligt. Lagade middag åt min bror och Oskar, som är ensam hemma och kände sig ensam. Sedan satt jag och Oskar och drack te, just like the old days. Det var fint.
Jag lyssnar på Bear In Heaven. Hade aldrig fått för mig att lyssna på ett band som heter Bear In Heaven om det inte var för att pitchfork kallade deras album för "best new music". Det är bra. Om någon hade sagt att jag lyssnar på The Big Pink eller Matt & Kim hade jag förmodligen trott dem, för det här låter precis sådär. Storslagen indie med både syntar och gitarrer. Jag spelar ju nästan i ett sådant band. Eller vi är kanske inte så storslagna. Eller jo, ibland. När jag får bestämma. När jag låter syntarna tala. Jag gillar sånt. Electroprojektet ska bli storslaget, om vi lyckas göra något mer än att stå och slå på olika saker till ett konstant groove.
Jag mår fint idag. Jag har inte så mycket tid eller pengar, men jag klarar mig. Jag hoppas att alla andra klarar sig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar