tema: Den ensamme mannen, 43 - En novell skriven av Johannes för att bidra med någonting till tema:.

Den ensamme mannen, 43

Johannes Brickarp

Ejakulation var för Den ensamme mannen, 43, en ödesdiger biljett till självömkan och önskan om bortgång från moder jord. Den ensamme mannen var en ensam man. Under kvällstid hade han behov som aldrig nådde sin tillfredsställelse; sällskap – och var således en ensam man. När morgonsnåret stod runt hörnet var han redo att bemöta det väl vaken. Strax efter morgonsnåret och under dagtid var han en brevbärare som delade ut brev till människor, i deras brevlådor. Morgonrutten var en ensam rutt när alla låg och sov, och på dagen var hans rutt fylld utav hårt arbetande människor. Ingen hälsade på honom.

Kvällen anländer varje dag, det visste han. För varje dag som blev till kväll sökte han sig till sin television i sitt vardagsrum i sin lägenhet i hemstaden. I 38 år hade Den ensamme mannen bott i hemstaden och nu var han 43 år fyllda. Under hans 18e år som mammas lilla gris och pappas lilla spottloska skaffade han sig sin egen boning, och även jobb som brevbärare. Hans tidigare erfarenheter av att vara tidningsbud hade inte spelat något roll i jobbansökan, men han var nöjd över att han hade någonting att erbjuda. I 25 år hade han spenderat till att dela ut andras angelägenheter när han själv inte hade några. Varje kväll, i 25 år, satt han framför TV-apparaten och tittade på fiktiva såpor om människor som antingen hade det miserabelt olyckligt eller överdådigt fint. Oavsett vilket ändrades aldrig tankegången. ”Det där är inte jag” tänkte han. Han tittade på Rederiet, till det tog slut, och på Tre Kronor, till det tog slut, och Skilda Världar, till det tog slut. Han bandade program som gick under rutterna och tittade på dem när han kom hem, om han inte sparade det till kvällen. Ibland gick han ner till Systembolaget och köpte sig en flaska vin och sedan till den lokala konfektyrbutiken för att köpa tilltugg. Dessa kvällar var de kvällar som han stod ut med. Aldrig översköljd av glädje kände han sig lite mindre bitter, kanske rentutav nöjd med tillvaron. Den ensamme mannen visste inte hur det var att ”känna sig nöjd”, så han kunde aldrig riktigt sätta fingret på om det var vad han kände.

På arbeten visste han vilka ett par var, och dessa visste vem han var. De träffades på ut- eller ingång när de stötte på varandra. ”Hej” sade de ibland. Ibland fanns det lite mer tid på axlarna och då passades det på att bytas lite fler ord sinsemellan. Mannen brukade oftast lyssna. Han var en sådan som stod några decimeter utanför en klunga och aldrig var delaktig i samtal.

En gång, under en av sina dagrutter, hälsade han på en kvinna. Hon var arbetslös och sökande i jobb. Mannen var 38 och det var en varm julidag. Kvinnan låg i en solstol på framsidan av trädgården och läste en bok. Hon var iförd endast en t-shirt och en bikiniunderdel. ”Exhibitionistiskt” tänkte han för sig själv. Han skulle precis lägga ner posten i brevlådan när hon såg honom.”Hej!” ropade hon och reste sig snabbt upp, ”Jag kan ta det direkt.” Hon gick fram till honom och han sträckte fram posten. Väldigt attraktiva fann han henne att vara. Hon hade axellångt hår som var svartfärgat och hon hade glasögon med smala bågar som såg ut att vara väldigt bräckliga. ”Det var det” sade han med ett leende på läpparna. Han tror åtminstone att han log. I sådana fall log hon tillbaka, annars så log hon bara. Hon bläddrade snabbt igenom breven och under den tiden kände han att han ville presentera sig. Fast han visste inte riktigt hur man gör.

Han skulle precis till att göra sig i ordning för att cykla vidare när hon suckade. Han tänkte att han säkert hade lite tid över så han kunde lika gärna stanna en stund. ”Är något på tok?” frågade han henne. Hon tittade på honom, och först uppfattade han blicken som oförstående till varför han frågad. Sedan kände han igen ledan. Hon tittade ner på brevhögen i hennes händer igen. ”Jag hoppades på att få brev från arbetsförmedlingen,” hon började vifta med breven vänster hand, ”men det ser ut som om jag fortfarande är arbetslös.” Sedan sträckte hon fram handen. Hon presenterade sig som Denise. Han presenterade sig som Lars. Hon sade att han hade ett fint leende. ”Du har ett fint leende” sade hon. Han var inte medveten om att han log fram till dess. Hon var trevlig emot honom. De bad adjö och han cyklade vidare.

På kvällen stod han framför badrumsspegeln med en påse konfekt och tänkte tillbaka i sitt liv för att komma sin senaste relation. Han strök med handen över sin mustasch och tuggade på sitt godis. Lakrits. Sedan kom han ihåg.

Under det andra året av den gymnasiala perioden i hans liv blev han kär för första gången. Han var stilig i sin ungdom med sin fyrkantiga ansiktsform som skulle tyna borta i vuxenlivet. Han stod längst ut till fotografens vänstra sida på mellanraden, och på Lars vänstra sida stod hon. Det var en vacker flicka. En brunett, oftast iklädd klänning, som var väldigt lång för sin ålder. Hon log åt honom när han ställde sig bredvid henne. ”Vad fin du är i håret” hade hon sagt, vilket gladde honom. Två dagar tidigare hade han varit hos frisören. Fotografen knäppt av ett fotografi som fick duga, och när klassen var på uttåg tog hon tag i hans arm.

Han var populär i klassen, trevlig och så. De flesta tyckt om honom trots att han aldrig talade för ofta. Innan gymnasiet tog slut lärde han känna alla i klassen och utvecklade en romans. Det första som hon sade till honom var ”Vad fin du är i håret.” Sedan hade hon stoppat honom för att prata ostört.

”Vill du hitta på någonting i helgen?” frågade hon. Förvåning och oförstånd fyllde hans blick som han sedan skakade av sig.

”Gärna...”

När helgen kom möttes de upp vid biografen. Han var iklädd svarta jeans och en vit skjorta. Hon hade samma trassliga jeans som på fotograferingen, men en ny tröja. Han sade att hon fick välja film och han bjöd henne. Efteråt kändes det konstigt att ha gjort någonting sådant tillsammans, fastän det var vad båda hade kommit överens om.

Trots den första kvällens konstigheter så spirade kärleken till slut.

När studenten kom började flickan att tala om att flytta. Lars blev obekväm. Han trivdes i hemstaden. Så relationen tog slut.

Som 38 år gammal såg han Denise oregelbundet i sin trädgård under julisommaren. De utbytte korta konversationer ibland. Efteråt sade han ”Tack” och begav sig. På kvällen satt han framför sin TV och tittade på dokumentärer. Ibland med konfekt. Ibland utan. Den ensamme mannen, 43, blev aldrig funnen avliden i sin lägenhet. Men han var van.