Idag fyller Oscar Wilde år. Och Lilly. 155 respektive 18 – och gratulationer till dem båda. Fast kanske mest till Oscar Wilde ändå, Lilly har jag redan gratulerat en gång via Facebook (Wilde vill inte acceptera mina vänförfrågningar).
I förrgår satt vi på Bishop's Arms och drack godöl, då det musikrelaterade samtalet tog en förvånansvärt opretentiös riktning. Bruce Springsteen, Robert Plant och Billy Joel diskuterades (mest på mitt initiativ, men jag har för mig att Oskar tog upp både Springsteen och Rod Stewart) och jag uttryckte ett viss längtan efter att lyssna på just Bruce Springsteen, specifikt skivan The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle. Det gör jag nu, fast skivan är nästan slut. Sista spåret, New York City Serenade, är fortfarande ett av 70-talets främsta alster, vill jag påstå. Dessutom har jag märkt att hela skivan är full av showtunes. En broadwayproduktion baserad på den hade utan tvekan kunnat nå samma höjder som We Will Rock You (om den nu heter så. Queen-musikalen, ni vet). E Street Musical. Jag tror det att kan vara värt att nämna för Andy Webber när jag och Nils jetsettar vår väg genom West End nästa år.
London hägrar, som sagt. Det känns bra på sätt och vis, men väntan och vardagen blir desto mer outhärdlig. I dag har jag inte gjort någonting, utom att gå ut med hunden och städa. Höjdpunkten var då jag städade vardagsrummet och dammsög en dammsugare (i mitt hem finns en extra dammsugare som, efter att ha gått sönder för ett tag sedan, bara står i ett hörn och samlar damm (not in a good way)). Det kändes spännande, lite postmodernistiskt. Metastädning.
Att se fram emot:
The Hoosiers, album deux (ganska snart, typ december-januari).
The Mighty Boosh: Future Sailors på DVD (16 november).
En sak till:
http://www.catcha.co.uk/maila.jpg
Dagens mediaskandal, rörande Boyzone-medlemmen som dog. Inte mycket mer än man kan vänta sig av en skribent på Daily Mail, men fortfarande ett extremt inskränkt kåseri.
Stephen Fry kommenterade artikeln så här:
"I gather a repulsive nobody writing in a paper no one of any decency would be seen dead with has written something loathesome and inhumane." (från Twitter)
Jag gjorde ett test tidigare idag som var länkat från Pastan-bloggen. Det bedömde hur hetero man var baserat på ens Spotify-spellista (egentligen var det ett anti-fördomsstunt från Stockholm Pride). Jag blev 100 % hetero (!), trots att både Owen Pallett och Antony Hegarty fanns representerade på listan. Känns lite jobbigt, med tanke på hur stolta homosexuella nu enas mot fördomsfull konservativ media. Och på Oscar Wildes födelsedag, none the less. Det kan hända att jag kommer behöva göra något riktigt gay ikväll, bara för att kompensera för min straighta musiksmak. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar