tema: " divorce the ones..."

I afton, efter att ha varit i studion med Pink Horses!, övertog en melankolisk känsla mig. Vi satt på Jazzomat, drack en tjeckisk öl, och pratade om ingenting alls. Jag var där, Oskar var där, Emma var där, Henrik var där, Simon var där, Tina var där. Förra vintern brukade vi ödsla vår inte alltför dyrbara tid just på detta sätt. Det var ganska vackert, faktiskt. Det är det fortfarande. Det lämnar utrymme för att drömma. På en nattklubb drömmer man inte. Man har det antingen bra eller rent vedervärdigt, men man drömmer inte. På ett jazzhak, däremot. Där kan man drömma sig iväg, med blicken fäst på ölglaset. Där är bara att förra vintern var allt annorlunda. Då hade jag en flickvän att falla tillbaka på, och alla tänkbara drömmar kändes mer som en avlägsen önskan än någonting jag skulle behöva uppfylla för att alls uppskatta min tillvaro i längden. Nu stämmer snarare motsatsen in. Här, och där, på Jazzomat, finns ingenting att falla tillbaka på. Jag har vänner, och de bästa tänkbara. Men de har sitt, som sig bör, för levande människor. Jag vet inte om jag har något som är mitt just nu. Ni vet vad jag menar. Det känns lite tomt. Inte allt, dock. Inte allt det vackra. Det kommer aldrig någonsin kännas tomt. Att sitta på jazzomat, dricka tjeckisk öl och prata om ingenting känns mer uppfyllt av känslor än någonsin. Och att se på film i fint sällskap har inte heller någonsin känts vackrare. Men det är det som är problemet. Jag har tidigare sagt att jag mår som bäst under transport. Och det är precis vad det här är. Inte som ett avfärdande; ett meningslöshetsförklarande utav det enda jag just nu lever för, förstås. Som sagt mår jag som bäst såhär. Men det är själviskt, egentligen. Att bara uppskatta det man har när man vet att det ska bytas ut. Att det inte är varaktigt. Men detta är som den korta, underbara sömnen, till musik, över två säten, i en sittvagn; som varar fram tills att någon drar upp värmen lite för mycket på termostaten, och elementen hettas upp till den grad att ens drömmar förvandlas till infernon. Och i den här liknelsen får väl ensamheten representeras utav hettan från elementen, och tristessen utav de eviga försöken att återfå denna sömn som där efterföljer. Blablabla. Jag hade någon form av slutklämm, men någonstans i eviga liknelser försvann den. Det viktiga är i alla fall att tre månader är en ganska lång tid, och jag behöver detta vackra för att ta mig igenom dem. Men om någon inte orkar förstår jag. Jag är ju ändå borta snart. Men jag borde inte skriva så; tänk om jag misslyckas? Då är jag ju tillbaka, mer tomhänt och tomsinnad än någonsin. Och då, om någonsin, kommer jag behöva det vackra igen. Men då har jag ju redan övergett det en gång; lämnat det fruset i januarikylan.