Hej, påbörjar min lista över 00-talets 25 bästa album! Jag vet att ingen bryr sig om musik, men det struntar jag i. blablabla. 00-talet är fantastiskt värt. Bara så ni vet. Vem vet, kanske dör albumformatet ut nån gång nästa vecka, men nu lever det i alla fall. blablabla "nedladdning", Canada, indietronica, ingen bryr sig om grabbar med gitarrer, grabbar med gitarrer är värt, New York, Dubstep, Indiediscopostpunknoisesynthelectronowavenewwave i New York. DFA, TTA, LCD, Ipod, freakfolk, new strange america, anti-rock, drone, emo etc. [introduktion slut]
25. The Knife - Silent Shout
Goth + indietronica = love.
Jag läste en teori om att The Knife skulle ställa upp i Eurovision Song Contest, och genom goffiga gömda meddelanden och knepiga ljud antingen mörda eller kontrollera hela det kitchintresserade europa. Med rätta. Jag vet människor som hatar detta album för att Karin Dreijer är så läskig, och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt varför det är så populärt. För det är mörkt. Nästan nekro. På något outgrundligt sätt får The Knife kastanjetter och steel drums att låta ungefär som att döden knäcker sina knogar inför nästa "skörd", respektive förlorade själars klagorop.
Avnjutes bäst: I ett mörkt rum. Svältfödd. Ensam. Blek.
Bästa låtar: Silent Shout, We Share Our Mothers Health, Marble House
Vidare lyssning: Göteborgs Indiekör, "kul" remix
24. Atlas Sound - Logos
Världens smalaste kille hittar hem
Bradford Cox, du är finast. Atlas Sound tar den formula som Khonnor viskade fram för ett par år sedan; alltså en ensam kille som sitter i ett stökigt rum med en gitarr och lite samplers och gör popmusik, men gör den perfekt. Logos ligger någonstans på linjen mellan öppenhet och ensamhet, mellan värme och kyla. Det är ett väldigt introspektivt album (om än inte i samma utsträckning som föregångaren Let The Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel, som i stort sett var fyra kalla väggar och ensamheten själv), men där någonstans mellan samarbeten med två av världens kanske största musikaliska visionärer, Panda Bear från Animal Collective och Laetitia Sadier från Stereolab och att dö ensamma, tillsammans, förmedlar Bradford Cox ändå en omisskännlig värme.
Avnjutes bäst: när man mest behöver någon
Bästa låtar: The Light That Failed, Walkabout, Sheila, Quick Canal
Vidare lyssning: allt som går att finna på hans blogg
23. Animal Collective - Spirit, They're Gone, Spirit, They've Vanished
Vår tids Lennon/McCartney finner sin balans i oljudet
Jag ska säga som det är: detta är inte ett välkomnande album. Öppningsspåret, Spirit They've Vanished är helt och hållet täckt utav en oljigt lager utav rundgång och gnissel, som förmodligen skrämmer de flesta hundar till flykt, spår två är en hetsig, snurrig jakt efter hjärnspöken och spår tre har inte ens en titel. Och vi vet alla hur låtar utan titel låter. Men efter några lyssningar ska ni nog se att detta inte är vilket oljud som helst, utan att utan det låter all musik platt och färglös. När albumet sedan närmar sig poppen känns allt så mycket vackrare. Som en promenad genom skogen, på syra. Avey Tare och Panda Bear tog här sina första staplande steg som genier.
Avnjutes bäst: hög, förmodligen.
Bästa låtar: Spirit They've Gone, Penny Dreadfuls, Chocolate Girl, Alvin Row
Vidare lyssning: Min Animal Collective-playlist på fem låtar som bara måste höras av alla
22. Bright Eyes - Fevers And Mirrors
...och ett oräknerligt antal citat på bloggheaders
Det här är den exakta tidpunkten då Bright Eyes går från att vara en hjärtesjuk pojke i periferin till att bli ansiktet för en generations undertryckta ångest. Det spelar ingen roll om man ritar en tår under ögat och en "klipp här"-indikering på handleden eller lyssnar på den där låten som flickvännen skickade, strax innan det tog slut, bakom noggrant stängda dörrar. Det är ändå en så påtagligt genuin känsla.
Avnjutes bäst: i pojk- eller flickrummet
Bästa låtar: The Calendar Hung Itself, Something Vague, When The Curious Girl Realizes She Is Under Glass
21. The Lucksmiths - Why That Doesn't Surprise Me
Som din pojkväns otvättade t-shirt på en dunkudde
Lucksmiths är det där bandet. Det där bandet som är bara ditt. De är din kudde, din snuttefilt, din honung, ditt te, din favoritanorak, som ingen, någonsin, får kritisera. De kramar tillbaka och förstår. De får dig att le med tårar i ögonen eller gråta längst bak på bussen. Deras musik ringer aldrig och säger; "det är slut!", deras texter rimmar alltid, utom när det är ett känsligt ämne, som man inte ens får skämta om. Om någon, någonsin, kritiserar dem, kallar dem "mesiga" eller "låter som allt annat" rullar du ihop dig till en boll och gråter och famlar efter din Ipod. Men du vet att de människorna är döda inuti. Det här är Lucksmiths bästa album, och sedan i sommras finns de inte längre.
Avnjutes bäst: när ingen verkar förstå dig
Bästa låtar: Music To Hold Hands To, Synchronised Sinking, The Great Dividing Range, All The Recipes I've Ever Ruined, The Year Of Driving Langourously
Vidare lyssning: köp deras album
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar