tema: det rör inte hjärtat (fast egentligen)

Jag fick igång internet. Eller snarare så slängde jag routern och drog sladden direkt till datorn. Det hjälpte inte. Jag läste alla bloggar jag följer, läste pitchforks uppdateringar, öppnade en "mystisk låda" på facebook. Gick in på folks facebooksidor via "online friends", så att det kommer upp en liten chattruta, gick tillbaka till startsidan, glömde bort chattrutan, såg den igen och tänkte "oj, talar jag med den människan ikväll? Spännande!". Sen blev jag besviken igen, för det gjorde jag inte.



Hej. Jag vet inte hur jag mår ikväll, om jag ska vara ärlig. Det har nog varit så nästan hela dagen. Eller ja, de tillfällen jag inte har haft annat att tänka på. Jag tänkte att det skulle vara ganska fint att komma hem ändå, och det var det. Åt lunch med Henrik. Fikade med bandet. Jobbade. Repade. Allt är väl ungefär som vanligt. Utöver att jag hade min nya jacka och frisyr från Stockholm på mig. Inte för att det gör någon direkt skillnad. Jag är fattig, men jag har en fin jacka. Jag hade kunnat vara rik och inte haft någon jacka också. Det hade säkert också varit fint. Men då hade jag ångrat mig så mycket.

Jag läste just i min bok att det inte går att skydda sig mot olycka (som i att inte vara lycklig) utan att skydda sig mot lycka också. Men sen stod det också att man borde bygga ett avloppssystem som går från varje människas kudde till en stor tank, så att alla tårar från alla de som gråter sig till sömns skulle samlas där, och på så sätt kunna veta hur mänskligheten mår, just inatt. Egentligen.


Jag inser att de kommande månaderna kommer att kännas lite tomma. Här finns inget bestående. Och jag känner att om jag inte kan erbjuda något bestående borde jag inte erbjuda någonting alls. Men jag måste ändå hålla mig varm i höst, och ni är mina värmekällor. Eller så talar jag bara i nattliga tungor och bekräftelsebehovets dimma.

Den här låten brukade handla om mig. Det gör det inte längre, tror jag. Den handlar nog om någon annan nu. Men jag kan plågas i deras ställe, om de vill, martyr som jag är.

du har
väntat för evigt
nu vaknar du upp till
väntans slut varje morgon

men fåglar
sitter inte och sjunger
på fönsterbläcket
inga symfonier
och du kunde aldrig ana
den tomhet som tog plats

vad fyller upp dig
nu när drömmen togs ner
för att sova där brevid dig
all den tid som det tog
tankar som trängdes ut
spränger in nu när det finns plats

och sådant som död kan aldrig tas bort

nu när
du fick den du ville
blev livet så verkligt
inget att sjunga om
och ingen kan förändra
att du är ensam i dig