tema: Johannes?

Jag har börjat att undvika sociala händelser. Människor har börjat störa mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. De stör mig inte på ett sådant vis att jag blir irriterad, eller så. Jag blir snarare ledsen över allt andra är. Populära, "kända", villkorslöst omtyckta, bättre än mig och med mera. Mest ledsen blir jag över min närmaste vän nummer två, Adrian, som jag bor med. Han är lokalt känd och populär hos alla tack vare sin konst som han har fått ställa ut nu två år på raken. Nåväl. Jag kan åtminstone trösta mig med att det är jag som har skrivit årets "lära känna"-lapp, och har fått många komplimanger för den. Fast jag känner mig ändå som en failure. Komplimanger är det enda som jag har kunnat åstadkomma. Det är ju inte dåligt, eller så, men det är ingen belöning som kan leva på. Synd. Annars hade jag kunnat leva ett väldigt bra liv nu.

Men åter till mitt tillbakadragande. Jag har verkligen tappat suget att umgås med människor, och ibland tror jag att jag även vill ha en egen lägenhet för mig själv. Jag har tillochmed bestämt mig för att inte gå på en fest vars värdinna är en shot at love. Är det inte sådana fester man ska sträva efter att gå på? Jag är verkligen helt wow. Och min plånbok ledsnar lika mycket som jag gör och mitt pengahat blir allt mer grövre för var dag som passerar. Det riktigt tryter i plånboken, och nu kan jag inte längre tröstäta vilket leder till att jag tappar min totala matlust och slutar att äta mat, gradvis till det blir helt slut på hunger. Mat har blivit så jävla tråkigt. Allt är så jävla tråkigt. Mat. Människor. Fester. Alkohol. Skolan. Livet. Cigaretter. Musik. Jag. Internet. Mjölby. Ödeshög. Film. Min telefon.

Tråkigt. Alltihop, bara tråkigt. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Aldrig någonsin kommer jag att komma utomlands, om någon vart alls. Jag "repeatar" låtar en och en som jag, för stunden, tycker om för att inte tappa vansinnet utav tystnad och spekulerar omkring min framtid. Dessvärre kan jag inte tänka mig ett enda scenario som inte är som det är nu. Den enda skillnaden är att jag inte går i skolan i min framtid. Arbetslös, fattig och omhändertagen kommer jag att vara. En börda för alla som lever med mig. Står ut med mig. Inklusive mig. Ibland känns det som om jag vill gråta. Det spelar ingen roll om det har hänt någonting eller inte. Oftast har det inte hänt någonting. Det är trots allt ett händelselöst liv som jag lever. Ibland fattar jag inte varför jag försöker göra någonting. Det avslutas ändå innan färdigt resultat eller så lönar det sig inte i slutänden. Gudars skymning vad trist.

Så jäkla trist.