tema: why I'm not where you are

Jag har tagit upp läsandet igen. Att läsa böcker, alltså. Det föll sig naturligt att börja med någonting känslosamt. Jag valde Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. Det känns som att alla har läst den och älskar den. Vet inte varför. Kanske för att den är för underbart vacker för att vara något man kan få hålla för sig själv. Jag vet kanske en handfull människor som har läst den, i alla fall. Den är helt fantastisk. Den återuppväcker den där känslan som, när jag visar upp den, Oskar brukar besvara med att fråga "äru indie, eller?", på ett kärleksfullt och lite förmanande sätt. Som bokmärke använder jag en textremsa som jag har skrivit på mitt jobb, med en gammal umm textremsemaskin, som vi brukar använda när vi ska fästa små texter, såsom prisinformation och sådant, på väggen. "finns det inte telefonkiosker där du är?" står det. När jag skrev det trodde jag att det var en titel på en Khonnor-låt. Det var det inte. Det är Casiotone For The Painfully Alone. Jag blandade nog ihop det för att jag lyssnade på dem under samma period, nämligen den där sommaren '06, när jag sommarjobbade med att klippa gräs på SSAB. Min relation till Khonnor är ganska krånglig. Jag har aldrig direkt diskuterat honom med någon. Jag kan komma på två separata tillfällen då jag har lyssnat på honom tillsammans med någon annan. Ett enda då jag har diskuterat honom. "Jag har Khonnor på vinyl." - "Coolt!" - "Inte direkt, man vet inte vad som är brus från inspelningen och vad som är vinylbrus..." - "Ah, okej. Jag har den på cd. Tyckte att den skulle passa som cd." - "Okej". Jag har aldrig talat om favoritlåtar från skivan. En gång skickade en tjej Megans Present, från den skivan, och titelspåret från Agaetis Byrjun med Sigur Ros, på msn, för att hon tyckte att de var lika. Jag hade inte hjärta att säga att jag hade båda två på datorn redan. Men det var fint ändå. Jag tror att de är ganska lika, också. Jag lyssnade på Radiohead ikväll. på OK Computer. Jag äger den. Jag äger ganska många av deras album. Fem, tror jag. De är ändå fina, tror jag. Jag tror att det är hösten som spökar. Nu lyssnar jag på Elliott Smith. Men jag tror att jag ska skippa alla låtar fram till Shooting Star. Det är hans sista album, som han aldrig färdigställde. Han hann hugga sig själv i bröstkorgen med en kniv innan. Folk brukar haka upp sig på att det inte är han själv som har sammanställt det. Att det är typ hans familj och producenten som har satt ihop det. Men jag tycker att det är hans bästa. Man kanske inte alltid ska lägga allt ansvar hos artisten. Speciellt inte om han är kapabel till att hugga sig själv i hjärtat med en kökskniv. Jag kom att tänka på Mathew Fletcher nu. Han spelade trummor och skrev låtar i Heavenly. Sedan tog han självmord. Det är ganska hemskt, egentligen. Han var helt enkelt för ledsen. Det fanns säkert en anledning. Det finns alltid en anledning. Och det är kanske därför jag inte är där ni är. Och förmodligen inte kommer vara där du är. Det finns säkert en anledning. Det brukar finnas det.