tema: skimret

Jag skrev ett blivande inlägg i min lilla anteckningsbok innan jag somnade klockan sex i lördags, while drunk och emo, men jag vet inte om jag vågar publicera det. Det blev så personligt, kanske. Inte för att det brukar skrämma mig. Men ändå. Men jag gillar italics, så jag kan publicera några snygga utdrag från det:

...de människor som med god orsak helt plötsligt försvann, men fortsatte vara så påtagligt nära en att det känns som att de sitter precis brevid, och värmen bara verkar vara tre eller fyra lager kläder bort.

Det var fint sagt, Nils. Fortsätt så. Ni vet låten Skimret med Nordpolen? Jag har tänkt en del på sista versen i allmänhet, men sista raderna i synnerhet. Ni vet grejen med "det är vi som ser skimret", och så. Jag vet inte riktigt vad han menar, men jag tror att det handlar om att den där lilla extra törsten som man desperat försöker släcka med popmusik, påtvingade känslor, droger, alkohol, konst, oändliga timmar i datorns kemiska ljus etc., men som förblir inom en likt ett gapande hål. Alla människor har den nog. Kanske bara i olika grad. Eller så visar vi den olika mycket. Eller känner av den olika mycket. Därav "det är vi...". En urskiljning bland människor. Om man törstar nog mycket, så ser man "skimret". Men det går aldrig att nå.

...man kan se och höra saker. Man kan försöka vara, eller bara vara. Det spelar ingen roll.

Jag har haft en fantastisk helg. Den har lämnat spår. Jag och Fanny satt ganska länge och pratade om hur allt är, egentligen. Det var fint; utan att påkalla en massa "du kunde ha pratat med mig!" så skulle jag vilja säga att jag behövde prata med någon. Eller höra någon säga det jag ville höra. Beror på hur man ser på saken. Nu har hon väl åkt härifrån igen. Jag saknar henne. Jag saknar flera människor. Någon gång under helgen fick jag även frågan "Nils, vad håller du på med, egentligen?". Jag hade inget svar.