Världen är väl ungefär som vanligt. Typ. Inte riktigt. Ingen har kommenterat något över mitt humör. Kan bero på att jag mår "som vanligt". Det är lite jobbigt, men jag vet vad det beror på. Det handlar nog mycket om jag har mått halvkasst ganska länge. Men jag har i alla fall tagit fram cykeln! Nog för att det där är min mors cykel; min står punkterad på Malmudden. Det är ingen snö i gruset längre, men tunnan har ännu att fyllas med vatten.
Min granne sågade ner hela sin fina rönn, som hoovrade över min balkong, och uppenbarligen över hans kvällssol, som ett moln av grönt på sommaren, som ett knotigt kråkbo på den grå hösten, som ett frostigt skelett på vintern och nu är det vår, och dessa är de sorgliga rester som blev över. Det där var alltså inte en liknelse; jag är bara ledsen över mitt fina träd. Min utsikt är plötsligt betydligt mer getto. Medelklassgetto.
Det här är den absolut tommaste delen utav min veranda. Det är ganska fint hur dött trä grånar snyggt. Jag ska gråna snyggt, annars blir det inget med det. Den där bänken som nästan smälter in är också väldigt fin. Synd att det inte sitter någon där, bara. Jag skulle vilja hitta på något. Det skulle vara trevligt om någon annan var på också. Klockan hinner alltid bli två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar