tema: tristess är min musa, vad är din?

Jag känner mig som den digitala motsvarigheten till den gamle mannen som sitter på en parkbänk hela dagarna och ser folk komma och gå och göra sina dagliga sysslor. "Online Friends" upp. "Online Friends" ner. "Online Friends" up; inget nytt har hänt sedan senast. "Online Friends" ner. Siffran ändras. "Online Friends" upp. Några utbytta människor. Klickar där det står "FACEBOOK". En ny statusuppdatering sedan jag bytte status till "Nils Westman just spent five hours on the northern line..." för en halvtimma sedan. Repetera tills siffran går under tre. Först då, och inte tidigare, får du gå och lägga dig (allt är självklart relativt. Egentligen borde jag skriva "noll", istället för tre, men då fattar ni att jag inte har supermånga facebookvänner, som en grabb som jag borde ha.).

Efter denna upplyftande inledning känner jag att det är dags att konfrontera sig själv angående dagens göromål och sinnesstämningar. Idag på jobbet kände jag mig avtrubbad. Jag vet inte om det berodde på dålig sömn eller dålig kost eller dåliga influenser, men avtrubbad kände jag mig. Jag lyckades till och med skjuta sönder en ram med stiftpistolen. Jag lagade den sedan. Efter klockan slagit två snubblade jag ut från Lindbergs Konst & Ram, postade ett paket, och tänkte "är det värt att ringa någon?". Jag avfärdade den idén, för att istället chansa på ett fik och hoppas på att någon jag faktiskt vill träffa sitter där. Mitt första försök var B.O's på botten av smedjan, och visst, där satt en hel bunt människor jag känner, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att slå mig ner och dricka kaffe i några timmar tillsammans med. Till en början var det ganska trångt runt detta lilla bord ackompanjerat utav en soffgrupp, men människorna kom och gick, och efter ett ganska bra tag gick även jag. Efter lite middagsbaserad ångest hemma hos Amanda därefter, for jag hem och slog på min dator.


Påtal om det jag sa tidigare; det där om emo och grejer, så innebär det bara att jag lyssnar numera på ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead och laddade hem ett album utav Hüsker Dü igår. Faktiskt väldigt bra grejer. Jag missade Trail Of Dead under högstadiet, så jag tar igen det nu. Hüsker Dü plockar jag blott upp efter en väldigt lång periods total frånvaro i mitt liv. Jag vet inte om jag ärligt kan säga att jag skulle rekommendera dessa band för någon. Kanske Trail Of Dead. Hüsker Dü är så... ångest. För mig. Det är rent självplågeri, men på något sätt får det mig att känna mig påtagligt levande. Eller något. Klyschor abound. Det finns en tydlig trend i mitt musiklyssnande sedan i somras; från A Tribe Called Quest och Daft Punk till Sebadoh, Cymbals Eat Guitars och ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead på åtta månader, via Vapnet, Morrissey, Håkan Hellström, Glasvegas, Death Cab For Cutie, Sarah Records etc.

Om någon känner sig sugen på en direkt injektion utav ångest rekommenderar jag Bubble & Scrape av Sebadoh och både Source Tags & Codes och Madonna utav Trail Of Dead. Om inte, så rekommenderar jag dem inte alls. Jag har fått en fin keps idag. Jag tvingade Fanny att gå och köpa den åt mig på hattbaren på Götgatan. Det är bra att ha tjänstvilliga kontakter i huvudstaden. Jag hittade ett par kassa batterier i en byrålåda, så jag lyckades ta en bild på mitt inköp, vänta jag lägger upp.



Fin va? Även min älsklingstisha från Fifth Avenue Shoe Repair som har fått lite fläckar. Jag ser fram emot att använda denna keps imorgon (tishan använde jag idag). Jag kommer säkert att glömma ta den imorgon på morgonen, i all förvirring. Jag tror att jag avslutar inlägget här i italics. Vi ses kanske på någon spårvagn, någonstans.