Befann mig för några timmar sedan på en restaurang i centrala Prag, inredd i traditionell nordafrikansk/orientalisk anda; och beställde, i brist på opium, in en hookah. Sedan satt jag där; vattenpipan laddad med rödvinstobak, en kopp lapsang souchong och en del klassisk litteratur från det tjugonde århundradet. Ändå, tänkte jag. Ändå Orienten.
Nu är ju det här knappast Orienten, utan snarare det forna östblocket – men vad upplevelsen egentligen väckte inom mig var den odödliga drömmen om den romantiska, bohemiska livsstilen. Och skarpsinta läsare har, så klart, noterat det kuriösa faktum att Prag tillhör den tjeckiska provinsen Böhmen; även känt som det forna kungariket Bohemia. Där ser man.
Senare under kvällen besökte jag vad som måste vara ett av Prags hippaste uteställen: the Cross Club. Dekoren i de ändlösa katakomber som utgjorde klubbens undergroundavdelning var som hämtad ur en postapokalyptisk dystopi, tänk Mad Max (den där filmen med Mel Gibson, ni vet), med ett klientel som liknade ungdomarna i Gregg Arakis satiriska Nowhere. Sittplatser utgjordes av uppslitna bussäten, tapeter av gamla kretskort och taklampor av vad jag, om jag visste något alls om motorer, skulle likna vid deformerade förgasare. Eller nåt. (jag vet inte vad förgasare är)
Följde man sedan de labyrintiska trapporna upp ur källaren fanns där helt plötsligt en stilrent beige lounge med vackra tavlor ur olika modernistiska epoker och (underligt nog) Boney M och Fatboy Slim i högtalarna. I denna miljö avnjöts kvällens andra vattenpipa, under den allmänt ignorerade no smoking-(fast på tjeckiska)-skylten. När en bredbent västafrikan vid halv två-tiden närmade sig min 15-åriga syster med promiskuösa intentioner kände jag dock att det var dags för oss att lämna lokalen och återvända till Sir Toby’s Hostel för en sista Kozel Lager. Som för övrigt kostade 18 Kc (typ en femma).
I morgon lämnar jag Prag för att återvända till "våren" i norra Sverige. Ångest, men ändå fint att träffa Nils, Oskar och alla andra älskvärda människor som lyckas befolka vår lilla hemstad. Vore de inte för dem skulle jag nog stanna här, indefinitely.
2 kommentarer:
Vi har saknat dig, Bonk! Tur att du har haft det bra, i alla fall. Klubben där lät lite som en knepig klubb vi var på i London. Men där var det mest gigantiska, homosexuella norrmän som gillade små indiepojkar.
Glöm inte alla svarta män i t-shirt, Nils.
Fint inlägg, la biscotta!
Skicka en kommentar