tema: säsongsavslutning

Jag var tvungen att visa er den låten. Jag kom att tänka på den när jag såg klart avslutningen till säsong ett av The O.C.; jag vet inte varför; den har väldigt lite med serien och handlingen och allt att göra. Jag började självklart gråta så fort Halelujah, tolkad utav Jeff Buckley, började. Jag tror inte att det är många från vår generation som inte har, ja åtminstone, blivit djupt berörd av den slutscenen. Usch. Fortfarande rödögd. Låten är otrolig, också. Stars är så obefläckat radiovänliga. Jag gillar dem verkligen.

Jag tror att jag ska se Skins, nu när OC är slut. Det går alltid lite långsamt när jag ser serier; mest för att jag har annat för mig, som att inte göra något alls, så de tio avsnitten i säsong tre (det är fristående säsonger), som jag tänkte se, lär ta många veckor att ta sig igenom. Det känns bra. Sedan kanske jag kan ta mig an andra säsongen OC. Jag minns nästintill inget från den, så avslöja för guds skull ingenting!

Angående "säsongsavslutning" så verkade det idag som att den efterlängtade våren äntligen har kommit hit; vi satt flera timmar på terassen till kulturens hus och bara vistades i, det för en gångs skull, värmande solskenet. Det var en lustig känsla, really. Jag vet inte hur sommaren kommer att bli, när nu den beslutar sig för att dyka upp, men jag vet att den till viss del kommer att spenderas sittande på olika platser såsom kullar och trappor och uteserveringar, vilket känns lovande.



En annan låt jag kom att tänka på nu. Kanske en av världens finaste titlar. Jag spenderade större delen utav högstadiet på jakt efter denna låt; läste om den i någon recension, och förstod att det var världens bästa låt. Månaderna gick, och jag hittade aldrig den himla låt, alltjämt den växte sig allt större och bättre i mitt sinne, och när jag väl fann den; jag minns inte när det var, men säg slutet utav nian, måhända början utav ettan, så var mina förhoppningar så höga att den inte kunde annat än att göra mig besviken. Jag blev dock aldrig besviken. Den höll sitt löfte om att vara en glittrande kärlekshistoria i indiepoptappning. En relativt gömd pärla i ett hav av amerikansk nittiotalsindie. Nu ska jag hitta på något annat, kanske.