Detta inlägg handlar om en stil som ni förhoppningsvis redan är bekant med. Den känns väldigt 2000-tal, och har fått sin "framgång" genom exhibitionistiska forum på internet som bilddagboken, flickr och bloggar: forum där man kan förmedla en bild av sig själv som inte speglar hur man ÄR, utan snarare hur man vill FRAMSTÅ i sina egna och andras ögon. Men det är egentligen en annan diskussion, hela "exhibitionism och hur man blir känd via internet"-grejen.
Följande är en lista på saker som, enligt mig, definierar denna "estetiska inriktning" som inlägget kommer handla om: en estetisk inriktning populär bland självsäkra, egensinniga småstadtjejer med bra tecknarförmåga och litterära pretentioner:
1. Twee
2. Second hand
3. Antika tavelramar, soffor, lampskärmar, fåtöljer etc.
4. Polaroidbilder
5. Prylmani
6. Frankofili
7. Gladpop
8. Skrivmaskiner
9. Kollage med Frida Kahlo- möter Liselott Watkins-vibbar (nä, kanske inte Liselott men den andra illustratortjejen som kör typ likadant men mer "indie") blandat med bilder på gamla människor, nakna ungdomar, antika möbler och franska citat
10. Gärna page med lugg
11. Fascination kring androgynitet och kroppshår
12. Träpaneler
13. Baskrar, kjolar och små fula djur
Okej, jag spolar tillbaka lite. Så att ni får lite grepp om vad jag talar om.
Förmodligen var det i och med Amelie från Montmartre allting egentligen började, då unga esteter blev kära i den franska, oskyldiga flickestetiken när de satt där, ensamma i sin småstadsbiograf, för att sedan gå hem till flickrummet och göra sitt bästa för att omfamna det hela. Göra sitt bästa i att efterlikna den drömska och vackra värld de på biografen bara kunde sukta efter.
Karaktärsbyggande, helt klart: de fann sig själva vid gymnasieålder genom att skicka brev, skriva på skrivmaskin, spela brädspel, studera trettio- och fyrtiotalet, gå på Myrorna, samla på väskor, använda svart tusch, köpa vinyl, fumlig indiesex, konsumera Frankrike, klippa i vykort, se på Nouvelle Vougue, klippa page, lära sig röka cigaretter... Det mest fantastiska med det hela är att vår samtid gör att de kan framställa det hela som estetiskt oklanderligt perfekt i sin genre, genom noggrant slipande sin blogg, bilddagbok, flickr eller annat exhibitionistiskt forum. Där finns bara rätt, inga fel, och genom att fota, dokumentera och publicera sin genomarbetade estetik skapar de sig en mytbild av sig själv: de gör sig själva till de stilikoner och estetiska förebilder de själva alltid sett upp till.
Det otroliga är att alla lyckas, och helt individuellt! Och än mer otroligt är hur det verkar som om de är omedvetna om att det finns flera hundratals själsfränder med identisk estetisk åskådning. Med en väldigt vacker och sammanhållen estetik gräver de sina små hörn runt om internet där de publicerar sin bubbla, sin "personliga estetik", och uppfylla sina egna drömmar: drömmar grundade i Amelie Poulain, barndomshemmets utklädningslåda, Jules et Jim, ballerinaskorna, rosetterna och det där dockhuset som en gång tillhörde deras mormor. Fantastiskt fint, ni borde hitta varandra. Låt det inte sluta melodramatiskt, som i Jules et Jim.
3 kommentarer:
Ändå värt...
Det är Liselott Watkins som är den sådana konstnär som har fått erkännande, om du tänker på någon annan så vet jag inte vem det är.
Om jag var pyssligare skulle jag nog tillhöra denna kultur, tror jag. Jag uppskattar inlägget. Jag tror att det är träffsäkert, om än aningen generaliserande, men det var väl kanske meningen?
Jo, om jag vore flicka skulle jag nog flirta en hel del med den här subkulturen. Träffsäkert och generaliserande var just vad jag siktade på!
Skicka en kommentar