Jag funderar på att skriva om March of the Zapotec. Och var ska jag hålla
pretentionerna: ska jag skriva om Mexiko, fred, Bolano och Liberation
music orchestra eller ska jag bara hålla mig till att hävda hur oerhört bra den är?
Man kallar det "kill your darlings" av en anledning, så jag borde väl göra
sistnämnda. Men jag gillar mina darlings, så jag kör nog på det förstnämnda.
Nils! says:
Att blogga handlar i grund och botten om att faktiskt få ut sina darlings, säger jag.
-----------
Den här darlingen ska jag nog suga på ett tag till.
Med tiden kommer jag bli redo att behandla ämnet Mexiko. Men jag vet bara
inte riktigt hur mycket rättvisa jag kan ge det än. Anledning? Jag vet inte hur
mycket jag brinner för det än. Det enda jag vet är att jag älskar det: Mexiko, alltså,
och då menar jag hela köret, eller, ja, MIN uppfattning om Mexiko:
Roberto Bolano, författaren bakom bland annat De vilda Detektiverna,
eposet om poeter i Mexiko som "lever ungdomligt". Någon jäkla DN-människa
beskrev hans skrivstil som att han uttrycker det som redan är uttryckt på ett
sätt som NÄSTAN redan är gjort, men med små subtiliteter lyckas han ge
intrycket av att man aldrig har läst någonting liknande. Min favoritförfattare. Kärlek!
Roberto Bolano: världens bästa författare och sympatisk till det yttre
Beirut - March of the Zapotec, första delen av Beiruts nya skiva March of
the Zapotec/Real People: Holland. Fantastisk musik ihop med ett mexikanskt
marchband, med musik skriven efter ett inspirerande besök i Oaxaca (Mexiko),
där ungdomarna förmodligen är poeter och "lever ungdomligt". Ett av de starkaste
korten på musikfronten 2009. Hjärteskärande, lagomt våghalsigt, lagomt
poppigt och oerhört fantastiskt. Kärlek!
Beirut fick mig att ha vit t-shirt utan någonting till: han kör ofta på det
Charlie Hadens Liberation Music Orcestra, Charlie Hadens mästerverk
som förmodligen inte har särskilt mycket mer med Mexiko att göra än vad det
har med östeuropa och latinokultur i allmänhet. Hur som helst: jag smälter och
vill spontantflyga till Mexiko för att gå i demonstrationståg, skriva poesi och
"leva ungdomligt". Protestlåtar i en blandning av frijazz, folk, balkan och latinotjoller.
Arrangerat ihop med Carla Bley, som jag alltid sett som en sån där klassisk fritänkande
överklasstjej som röker hasch och vill vara alternativ - sjuttiotalsversionen. Kärlek!
Charlie Haden är den hete vite mannen längst ut till höger. För att ytterligare
förtydliga vem jag menar har jag målat en stor röd ring runt hans huvud.
Backpacker, spelet, från 1998. När man skulle klicka på stadsnamn för att
se hur bra man kunde landet tänkte man verkligen inte på protester, poeter och att
"leva ungdomligt". Det enda man gjorde var att försöka få rätt på så många städer
som möjligt så att man lättare skulle få jobb när man väl hade lämnat hotellet.
Nästa gång jag är i Mexiko - denna gång "IRL" istället för virtuellt 1998 - bryr jag mig
mer om protester, poeter och att "leva ungdomligt" än att få jobb när jag lämnar
hotellet. Men det är som man säger: kill your darlings, och vi alla vet ju vad jag håller
kärast om jag får välja: Mexiko eller arbetsmarknaden.
Jag saknar dig redan, Oaxaca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar