tema: "hur mår du, egentligen?"

"every day is silent and grey"

Jag vet inte. Det här med söndagsångest. Ibland önskar jag att jag inte led utav det, utan kunde spendera mina söndagar som alla andra verkar kunna göra. Hemma. I mjukisbyxor. Att få någon form av "feeling" för händelsefattigdomens framfart på dessa alltför gråa och tysta dagar. Men jag känner att det är karaktärsdefinierande för mig att ringa och väcka mina bakfulla vänner vid tolvtiden, alltid nyduschad och rakad, och tvinga in dem till stan. Som tur är har jag i alla fall Emma på min sida. Att inte låta sig tvingas till att tvinga sig själv att socialt aktivera sig även på söndagar är att ge upp inför småstadsapatin. Då kommer "hemmakläderna" krypande (Och ja, jag är fullt medveten om att jag är den ende i hela världen som inte blir lyrisk över konceptet "hemmakläder". Ni får gärna sitta där hemma och uggla i era stora tishor och mjukisbyxor. Så länge jag inte blir ensam.).

(Jag tvingade just mig själv till att byta stycke.). Att sedan, när klockan slagit fyra, beklaga sig över cafédöden, är också ofrånkomligt. Jag försöker att hålla mig från att tänka "Vi skulle ha varit i London, för där..." varje gång. Det är inte som att det gör saken bättre.


"happy going nowhere"

Det här är första gången på ganska länge som jag känner att jag egentligen måste bort härifrån. Det har inget att göra med varken shoppingmöjligheter, caféers öppettider, långsamma årtidsbyten, enformigt klubbliv (Kafelino, du sliter i mina fötter när jag hänger på kanten till stupet), eller ens Morrissey. Jag gillar Luleå. Jag gillar en hel del människor här. Jag är inte bitter över att ha "blivit kvar". Jag har ju "blivit kvar" med människor jag tycker om. Jag gillar att bränna mina pengar på Happy People (fascinerande att jag ännu inte har köpt något av deras egna plagg. Förmodligen bra.) och T.A..

(Jag är så jävla dålig på styckesindelning.) Jag känner inte ens att jag är en stor fisk i en liten pöl, längre. Varför skulle jag? Min personliga apati har dödat den lilla egenkärlek jag besatt för ett år sedan. "Om man outar sig som större än vad man är, blir man större i andras ögon!", säger Oskar och Emma. "To love oneself is the beginning of a life-long romance", sa Oscar Wilde. Tack. Det är nog samma apati som driver mig till denna flyktlängtan. Och precis samma apati som håller mig kvar. Jag vill inte bli en av "the ordinary boys". Synd bara att jag inte vet vad jag ska göra för att slippa. Jag ska nog inte klippa en blond frisyr med en busig snelugg och köpa en rutig skjorta (Det märks ibland att jag inte fattar begreppet "kill your darlings". Det där må var puckat, men det måste vara kvar. Jag har inget emot rutiga skjortor. Inte busiga sneluggar heller. Men jag vet inte.).


Ibland mår man bättre av ovisshet. Och ibland, ibland mår man bättre när inget händer. Men inte alltid.