tema: annat och hypokondri

Jag trodde att listor var min grej, men har nu misslyckats med två. "Indiesexlåtar" och "Bästa album '03". Den sistnämnda tänkte jag slänga ihop på en halvtimma, men har efter sex sådana gett upp. Jag har heller inte någon kamera hemma; den blev kvar på jobbet efter att utställningbilderna från förra helgen lades upp på hemsidan, så jag kan inte heller fotografera mitt senaste inköp, vilket är en skitbillig keps från H&M, för att den var häftig och nittiotal och indie och jag tänkte att jag skulle se ironisk ut till våren. Sedan har jag också köpt ett par acnejeans på rea. Jag har saknat att ha extremt smala jeans sedan jag förstörde Fannys Cheaps. Säg det inte till henne bara. De här kommer säkert inte heller hålla. Men de sitter snyggt. Ni kan ju typ frammana min jeansstjärt i ett par bruna, tajta saker i erat sinne, för som sagt har jag ingen kamera att fotografera den med. Jag tänkte egentligen spara pengar tills att vårkollektionerna dök upp i butikerna i den här hålan, men vi får se hur det blir med den saken...

Det är inte bara jeans som inte består i mitt sinne, utan också mitt eget välmående. Den senaste månaden har jag, i en lunginflammationsinducerad dimma av hypokondri, helt grundlöst på mig själv diagnostiserat allt från olika former utav cancer till blodförgiftning och hålfothet. Eller vad det nu heter. Det hjälper inte heller att jag ska på lungröntken tidigt imorgon. Jag tänker, fullständigt obefogat, att de kommer att säga något i stil med "Du har högst två år kvar att leva. Ha så trevligt.". Jag har nog med ångest över ungdomens korthet, redan nu. Då hade jag åtminstone inte behövt oroa mig för fortsatta studier...

Ifall jag hade fått ett sådant besked hade jag, för alla undanlagda pengar jag har, beställt den bästa porträttmålare jag kan hitta; låtit honom måla ett porträtt utav mig från min bästa sida. I olja förstås. När porträttet var färdigt och torkat hade jag hängt upp det på den bästa platsen i mitt rum, knäböjt framför det och yttrat orden: "Så sorgligt det är! Så sorgligt det är! Jag kommer att förtvina och dö, medans porträttet kommer att bestå! Åh, som jag önskar att det hade kunnat vara tvärt om". Sedan hade jag hoppats. Och önskat.