Folk tror att The Clash gjorde stor popmusik och var ett stort popband på grund av det, vilket är fel. Nog för att de gjorde stor popmusik - både Sandinista! och London Calling är klassiker och fantastiska album; Give em enough rope, den självbetitlade och Combat Rock är väl kanske inga höjdare men innehåller alla några små pärlor. Men de var aldrig ett stort popband PÅ GRUND AV att de gjorde stor popmusik.
Missförstå mig inte: jag älskar deras musik, i synnerhet Sandinista! - ett spretigt mästerverk som haglar av klockrena "stilbrott" musikaliskt, vilket gör den till deras mest intressanta och givande album (det kanske inte är lika "stor popmusik" på Sandinista! som London Calling, men vem bryr sig om stor popmusik egentligen?).
The Clash var dock aldrig några enastående musiker. Anledningen till att de blev stora var väl ganska uteslutande på grund av att Joe Strummer var bra på att skriva texter ("he who fuck nuns will later join church" och annat småprovokativt roligt myspys med politisk medvetenhet, humor och snygg rebellanda) och att Mick Jones var fantastisk på att hitta på melodier. Och visst, Topper Headon räknas väl enligt somliga till en av de bästa trummisarna, men vem fan bryr sigom trummor egentligen?
Ärligt hörni, det är till exempel allmänt erkänt att Paul Simonon lärde sig spela bas först EFTER han blev med i The Clash. När det kommer till The Clash var musiken aldrig en förstahandsfråga, för det som egentligen gjorde The Clash var att de var så JÄKLA SNYGGA och hade en fantastisk attityd med självförtroende och närvaro. Det är därför de fortfarande ses på med respekt och kärlek. Serri. Om man tycker att de skapade eklektisk musik så ska ni se på deras garderober, för även om man skulle DUBBLA alla deras musikaliska excesser på exempelvis Sandinista! så skulle det inte ens täcka en fjärdedel av deras FANTASTISKA garderobers excesser. Jag menar, det var på grund av utseendet som Paul Simonon fick vara med i första taget. Skit sak samma om han inte kunde spela bas, han var en vit heting från svarta kvarteren med en kärlek till musik, flamboyant klädsel och oklanderligt modellutseende. Det är allt som krävs. Och DET är vad som gör The Clash till ett stort popband. Att de bar kommunistkitch, polishattar, läderbyxor, sjalar, ringar på alla tio fingrar samtidigt, oversizehattar, cowboyhattar, gondolhattar, våtdräkter etc., etc.,.. Och jag älskar det. Sen att jag älskar musiken nästan lika mycket ser jag endast som ett plus.
(Förresten: alla som kallar The Clash för punk borde skjutas. Ursäkta vedertagen åsikt, men ärligt, bara för att de var rotade i punkrörelsen och deras debut innehåller till 90% låtar som är mer eller mindre punk gör inte att bandet var punk per definition. The Clash var... Annat. The Clash var YOYOYO lika mycket som punk. Eller, äh. Och bäst av allt är att de inte enbart KLÄDDE sig punk. Fast ibland, förstås. För det är ju coolt att klä sig punk.)
Jag var inspirerad när jag var tio, och jag är fortfarande inspirerad. Följer gör en hel radda bilder på världens snyggaste popband. Episk skönhet asså.
Följande bilder är från Clash photo rockers.
3 kommentarer:
Jag bryr mig om stor popmusik, och det är kanske därför jag väljer London Calling framför Sandinista!. Men jag skyller huvudsakligen på Train In Vain. Stor popmusik, är vad det är. Och The Clash är ett stort popband. Väl skrivet, mate. Vi har diskuterat detta ett par gånger.
Jo, jag bryr mig också om stor popmusik, bara inte nog mycket för att välja London Calling framför Sandinista!. Jag är väl svag för punkare som gör reggae, eller nåt. Nej men det har med barndom och sånt att göra. Och du har helt rätt, Train in Vain är stor popmusik.
Jag trodde först att det var Nils som hade skrivit. Det var nog att du använde semikolon som lurade mig. Väl gjort!
Skicka en kommentar