tema: är det så här att se film när man är sexton, är det så här att se film när man är äldre än så?

Jag står fast vid påståendet att man måste vara vid en viss ålder för att se en viss typ av film. Den typ av film jag menar är de filmer man ser vid sexton års ålder och blir förtjust i idéen på filmen, man blir förtjust i känslan man får av filmen, men man har varken vett eller intelligens nog att förstå att den är kass. Det gäller ungefär sjuttio procent av alla filmer från franska nya vågen.

Men i vissa fall händer motsatsen: ens nyvärvda intelligens och vett gör att man kommer till insikten att filmen är riktigt BRA, men på ett annat sätt än vad man trodde när man var sexton. För när man var sexton gillade man att filmen var konstigt klippt, att det var svartvitt, att det var estetiskt tillalande med de typiska franska registreringssiffrorna i förtexterna; att de satt på fik, att de rökte, att de var snygga, att de rökte råmycket, att de pratade om socialism, att de gjorde roliga saker som att springa genom Louvren på x antal minuter eller att humpa cigaretterna till sin egen mun osv..
Men sen, när man ser filmen efter att ha fått vett och intelligens som sträcker sig förbi det estetiska, så märker man i vissa fall att filmen i fråga kanske har ett RIKTIGT djup (bortom den sötpretentiösa fasaden som var rätt oundviklig på den tiden då alla faktiskt rökte, fikade och pratade om socialsm; då allt faktiskt VAR svartvitt). Man märker att filmen har extremt mycket poänger på en väldigt subtil nivå, till exempel i könsrollerna. Man märker att Eric Rohmer gör de mest fantastiska killporträtten EVER: ärligt, ingen regisör har lyckats porträttera sexistiska, egocentriska, självupptagna och pretantiösa 20-something-grabbar som Eric Rohmer. Det är förbluffande fantastiskt bäst!

Alltså,
när man ser franska nya-vågen-filmer i en annan ålder än sextonårsåldern så märker man att:
1. Rohmers filmer är typ de bästa filmerna som någonsin har gjorts och är extremt fantastiska porträtt som gör att man vrider på sig av pinsamhet och ångest
2. Truffaut är till åttio procent en överskattad sexist som är rätt kass (som råkat göra två tre pärlor)

Jag avslutar med en länk till trailern till Masculin/Feminin: 15 Faits Précis, eftersom att Jean-Pierre Leaud är snyggaste skådespelaren under hela nya vågen. Det är Truffaut som har gjort den, en av hans pärlor. Jean-Pierre är förstås perfekt i rollen som sexistisk politiskt aktiv kommunist, storrökare, sötnos och närhetssökare: Masculin Feminin!